Den jävla stressen. Anpassa. Klarar inte av den. Höll på att kollapsa idag. Var är träden, sången? Anpassa anpassa. Måste göra något, min mage är en spikmatta. Sången i träden, - de (döda) träden. Igår log dem, de verkade levande - idag? Nja, jag kan inte tala om det. Svart eller vitt. Levande eller i sömnvirvel, strömvirvel. Vit sömnvirvel, - nå, hälsa mig välkommen. Murken härsken vitsoppa. Anpassa anpassa anpassa.
   Vad gör man om man bara kan drömma? Nå, man stannar för sig själv. Anpassa? - Nej, jag sjuder hellre med nattugglans upprepade läten. Men jag saknar er, ni finns inte där i träden, inte i mörkret, inte i boken, inte ut ur mina minnen. Ni är utanför, inte levande inuti. Anpassa? - Bli levande? Varför tjatar ni? Jag vet ju inte hur jag ska göra! Tror ni inte jag försöker? Tror ni inte jag har försökt? Dansen i nattuggleträskmark med älva klädd i svart, nattens okrönta svartnagelsrå, kärlek kyssar, hand över bröst, tillsammans vidare i varandra. - Bussen i Göteborg, hinner inte, fan nu glömde jag ta med mig det som jag skulle ta med mig, har du läst Arundhati Roy?, du måste läsa henne!, stanna inte där vi måste vidare dit nu till andra sidan gatan det är detta som är livet en jävla stress jag kopulerar snart med gatans håligheter du kan inte bara tala rakt ut du måste tänka det är avstånd i dina ögon ett misstänksamt ljud lät spårvagnen har stannat vi kommer inte hem.
   Klyftan. Separerade. Den nakna muren mellan. Ogenomträngligheten. Enäggstvillingsdragkedja.
   C skriver i ett brev (tack):

jeg sykler frem og tilbake til byen og i ørene har jeg musikk. det er det fineste. sykkelturen. jeg sykler gjennom en tunnel og en dag gikk en gutt i tunnelen, en liten gutt med skoleransel og da jeg kom inn i tunnelen begynte han å springe fordi han ble redd, og jeg hadde lyst til å si til gutten at jeg var like redd som han, slik at han ikke trengte å springe, men jeg sa ingenting.

Tror det finns en bok som heter 'Läsningar av intet'. Gör det det? Då ska jag läsa den. Jag ska läsa om intet. Vi möts ju inte. Inte i intet.
   Den absoluta absurditeten är att jag inte möter er just för att jag inte har möjligheten att i mig själv känna att jag verkligen möter er. Så jo, lite ensamt blir det. Och är det. Skriver jag för privat? Skriver jag för utlämnande? Jag känner inte till hur dessa gränser påverkar en människa. Så jag är ganska så oskyldig, jag skriver ju bara om 'intet'. Om att inte vara, fast att vara. Som den gamle pennräven Herbert Schültsky skrev i sista raden av sin sista strof, sin sista dikt: 'denna mening är avslutad.' Intet? Hurra!
   Fast drömmen om den nya meningen. Påstarten.
   Birgitta Trotzig i 'Dubbelheten':

Och nu gick hon i skogen, i mörka skogen.
   Och skogen var liksom ett vilddjursöga där pupillen växer till i mörker och sluter sig i ljus, ett oändligt gränslöst svar. Att i mörkret allt svarade, allt var en väv av svar.
   Och hon gick i skogen, i mörka skogen. Löven susade, små bäckar drog glittrande vägar under snåren, järnek och murgröna doftade, spindeln vävde sitt nät. Titan visslade - visslade. Skogsduvornas djupa kuttrande - svar på svar. Från alla håll kom svar, allt i skogen svarade henne, sjöng och glittrade.
   Men på samma gång var allt osynligt. Rörelserna i lövmassorna och snåren syntes, men syntes inte. Ständigt var fågeln som flög, djuret som smög någon annanstans. Fågelsången var inte vidrörbar. Snåren sjöd av liv, genomdrogs oavlåtligt av darrande liv. Men djuren som hon ville tala med, var fanns de? Alltid försvunna. Än rådde djup tystnad, än prasslade det häftigt till. Oöverskådligt sammanhängande rörelsenät genomdrog skogen, allt satt på oöverskådligt vis ihop. Men ingenstans mötte hon någon, ingenstans kunde hon se något, överallt under stenar och i trädstammarnas håligheter tycktes det glittra, var det ögon, var det vattendroppar? - fanns de, fanns de inte?

   Och ändå allt ändå i slutet, upprepat är tydligt, snabbt framkommet och som ett svar på en matematisk fråga: 'det är ensamheten som gör det, den fysiska ensamheten', 'du saknar henne.' Nåväl, 2 + 2 = 4, kanske?