DANIEL JOURNAL

BLODRÖDA TAPETER (FRAGMENT) -

Klockan är 19:47. Det är Torsdag.
Blodröda tapeter.

Soldaten som vandrar över fältet -
Han kan vara jag, han är jag. Fast vi är på olika
platser, vi kämpar olika krig. Min är en själ som
ibland då och då några gånger det händer i avskummet skriker.
Och han som vandrar i skyttegraven, den som är dunkelt
upplyst, några ljuspunkter i skyn, vandrande punkter
i hans ögonglober. Ibland ser vi hans ögon -
ljuset skiftar – ögonhålorna blir tomma. Valv tomma -
ser inte ett ljus. Och blodet.

Verkligheten är en nykter plats.
Den dryper med sina krav och eftergifter.
Jag gick gatan ner. Tittade bakåt. Någon visslade och pekade. På mig. Han sa: ”Tro inte att du är annorlunda, det kommer även till dig, tro inte att det där du känt är en annan värld, något annat, du är sluten här, så som vi alla andra är slutna här.” Tiden är linjär. Och den stryper dina tillgångar. Detta är min värsta mardröm. Valv tomma, skelett – vitt starkt ljus. Smuts på snön.

Nåja, stiltje i vintern. Vinet mot snön. Den fräter
ner genom. Ett hål rakt ner. Rött. Gatlyktorna är platser. Skådespel.
Ljuset spelar med mig. Genom och över. Tillfreds, vill ha mer.

(…)

Jag kan inte skriva om det som står över, det som är vackert, det som har värde, det andra. Det vore lögn. Jag är här nu och jag kommer vara här ett tag till. I verkligheten. Det andra, det andra är eskapism. Jag säger inte att det inte kan funka för dig. Det kan det för vissa. Jag tror det. Men som det ter sig nu. Jag stannar här. Dagen och vintersolen tär. Den lilla staden tär. De vanliga blickarna tär. Och igen, vintersolen, den sticker i ögonen. Diset som ligger över heden. Solen genom. Är det vackert? Det kunde vara så. Jag stannar här. Solen äter mina ögonglober. Stannar här, stannar där.
Blod på snön.

(…)

Pianot i hörnet, det hörs knappt i inspelningen.
‘I will not stand away from the window,
for I am the nights loyal police.’ -

I en målning av Edward Hopper: ‘Nighthawks’
ser jag skuggor och mörka gator där utanför. Där
utanför, för därinne har de samlats, kvinnan och männen.
slutna i detta rum är de en gemenskap. Inte något av vikt, men -

När solen just då sticker i ögonen och munspelet
i dunkel inspelning upprepar sig får jag denna scen i mitt inre.

Och just, – ibland är jag därinne med kvinnan och männen,
men, ja -

Nu när jag sitter här: min mor är här, min far är här -
men skuggorna hägrar, tystnaden i den nedsläckta staden
lägger sig vagt över mina knän.

Och pianot hörs igen, några toner bara i slutet, men helhetsintrycket
blir så bra av detta. Det lilla penseldraget av klarrött
i den gråaktiga målningen/teckningen. Det lilla som skapar -

CB sa att defekten skapar skönheten. Eller var det kanske EAP. Ett perfekt ansikte är inte perfekt om där inte finns en defekt. Något måste fånga blicken. Kanske drömmen om det tomma perfekta ljust upplysta vita rummet är en utopi. Vinet som sköljer ned den lugnande tabletten – somnar på golvet vinet rinner ut och en röd fläck sargar den vita utopin. Defekten skapar skönheten. Och om -

Jag är denna defekt. Det regnar utanför kvinnan och männen. Vattnet rinner ned i kloakerna. Ett stilla visslande mot rutorna. Jag är regnet. Där utanför. I min egen melankoliska prakt. Jag ser ljuset här ute ifrån, jag ser kaffet som hälls upp av kvinnan, jag ser mannen läsa sin tidning och röka sin cigarr. Jag hör deras småprat om kriget där på andra sidan. De nämner att de har det bra här. Jag är regnet som rinner nedför rutorna. Och jag är, efter allt, inte missnöjd med detta. I Edward Hoppers målning är detta regn och mörker – ‘demoner som stängs ute från gemenskapen’ – just defekten. Defekten som skapar skönheten. Defekten som skapar tavlan, scenen. En fläck blod.

Etiketter: fragment, grafik, teckningar

/ daniel 21:08 | 1 kommentarer

tisdag, februari 16, 2010

fragment; vidare, mot något -

4.

Och någon annan sa (strunta i att fundera på vem) – ”Ögonblicket och den ständiga följden av ögonblick, det är mottot för den absurda människan.” Camus Främlingen ser bara att han finns i världen. Han mördar en människa, men han ser bara slumpen och omständigheterna. Han kan inte se sig som oskyldig. Hör du? Vem är den oanständiga människan? Han avrättas till slut, men han hoppas att så många människor som möjligt skall dyka upp och att de ska klandra honom och skrika till honom. En upplevelse är en upplevelse. Ögonblick efter ögonblick. Ja, ni hör den ständiga motsättningen Individ/Kollektiv.

Det är inte moral jag försöker förkunna, det är öppningar. Du är tillsluten, inget kommer fram, inget skapar en skillnad. Det är denna skillnad jag vill ge dig. Oanständiga ord jag kanske skriver, men ta in dem. Det är så viktigt att ta in den. Glöm ordet fakta, upptäck ordet INTENSITET. INTENSITETEN skapar skillnad, ger dig en ny blick.

Om du släpper allt. – Om du släpper allt. Om du släpper allt. Vad finner du då? Den mörka tomt tomma tomheten? Kanske så. Men kanske du inte ska rädas den. Vem vet, den leder kanske till något annat – Eller! – den måste leda till något annat! - Skillnaden.

5.

Du kanske har hört musiken någon gång. Eller sett solen. Eller slängt dig ut i sommarens svalkande hav. Minns du? Sådana ting, sådana INTENSITETER glöms lätt. De tynar bort, de är inte längre en del av den du är nu. Men så slår ett minne fram till dig.. Du träffar en gammal bekant, du ser ett foto, du hör något som du inte kan placera, men som du känner igen (musiken). Och för ett förtrollat ögonblick minns du, är du - på den där platsen, i den där så underliga stämningen. Och där kanske du förstår vad INTENSITET är.

Kan du slå dig tillbaka? Kan du uppbringa dig till att se igen.
Jag säger: Allt är möjligt. – Allt är möjligt fram till att man lärt sig genom årets gång att allt inte är möjligt. Men! Allt är möjligt. Det är de enda ord du behöver komma ihåg.

Det finns andra världar.
Den värld du ser nu, kan du se som en annan värld.

”Be drunk, be constantly drunk.
On wine, poetry or virtue as you wish.
But remember, be constantly drunk!”

6.

Och plötsligt vara musiken musik,
och plösligt vara bilden bild.
Hela universum skakar!

Etiketter: fragment, grafik

/ daniel 13:40 | 0 kommentarer

lördag, februari 13, 2010

dionysos - jävla fragment

Den ständiga kampen. Det orättvisa.
Och någon gång måste man börja undra över vad som är rättvisa.
Eller! - existerar det någon rättvisa? Är rättvisa att släppa taget om alla aktörer och låta de spela det spel de vill? Vad är rättvisa? Vad? Vad?

(Kontinentalsocknar slåss mot andra kontinentalsocknar. I ögonvrån spelar grön eld över den intagna staden.)

1.

Jag läks genom orden. Så sa Vilhelm Ekelund. Jag förstod inte tidigare, men jag förstår nu.

2.

En klyfta framför mig, en avgrund. Framtiden har aldrig känts mer påträngande, mer öppen. Jag är tomt mottagande skal. I varje stund lämnar jag då-et och står inför sedan-et.

3.

Påträngande.
Prestation.
Du ser ut ur fönstret, men ser ingenting.
Dammet på ditt skrivbord, solen visar det tydligt. Så orörligt.
Oanständigheten. Vet du vad det är? Vet du verkligen det? Är du fördomsfri? Nå, tänk igen. Idioten som skränar och dricker på torget, bussen. Vad känner du inför det? Lyssna! – vad känner du inför det? Lagen, och den andra lagen. Den där människan kan man inte tycka om. De Sade.

Till slut måste man ställa sig frågan – vad är egentligen frihet? Hörde du? Jag hoppas det. Frihet.. Individen och kollektivet. Njutningen och etiken. Befinner du dig däremellan? Ja, du är inte ensam. Nämn en person som inte gör det. Ja, vem skulle det vara? – Dåren, barnet? Ja, kanske.

Någon skrev en gång: ”Den som genom vilja har blivit barn igen, den är det sanna geniet.” Men oanständigheten? Den fula mustaschprydda gamla kvinnan i trasor. Hon går mitt i staden mellan människorna. Hon ler ständigt, och spriten finns i innerfickan. Hon tittar på träden och barnen som leker, solen och snön som sakta smälter och visar vägen mot våren. De spottar på henne, ropar fula ord efter henne – men tänk – hon bryr sig inte. Och någon annan sa; - Vill du bli fri - ”blif en dåre!”

Skulle du kunna ta förödmjukelsen? Eller köper du det senaste trendigt accepterade plagget? Lyssna på mig. Strunta i allt det där som drar dig iväg från dig själv. Det finns tusen möjligheter i denna värld och de blir fler och fler. Att avsäga sig dessa? Vem! Vem kan njuta av en blomma i dessa dagar!?

Etiketter: foto, fragment, grafik

/ daniel 12:17 | 0 kommentarer

torsdag, januari 14, 2010

fragment - en enda människa ::

Att fånga det flyende.
Dagar som passerar, brännmärken fast i kött.
Vet inte vad som är vad, informationen har varit omfattande, över-omfattande.

Lyssnar på nyheterna, jag kan inte tro på vad jag hör.
Jag blir politisk igen. Vänder tillbaka, framåt bakåt. Nerv-nätverk.

Hamnar i strid. Med mig själv.
Det där med att vissa lider. Jag ser det, - det var två personer på vår fest som spydde upp maten ( - då efteråt, så att balansen skulle återställas). Eller jag kanske inte vet, men allt är så nära. Tänker på Radioheads "The National Anthem". Min vän pratar om jordens undergång. Missiler från Kina lös grönt upp himmeln. Demoner över badlands.

Uppdrag granskning igår. Kvinna självmord.
Säg vad du vill, en människa föll bort. Ivan Karamazov frågade Aljosja: "Om du kunde bygga en värld där all mänsklig smärta skulle vara borta för evigt till priset av att en enda människa skulle lida och dö, skulle du då bygga denna värld?" "Nej", svarar Aljosja.

Vacker H&M-kvinna drömmer mardrömmar om sig själv som uteliggare.
Nyckeln passar inte denna gång, hon kommer inte in. I snön och spriten får hon ligga. Jung. Skräcken håller oss alerta. Vi rodnar när psykologen ser rakt igenom oss. Ett felsteg och vi fastnar var de där har fastnat.

slukar bilderna och filmerna och reklamen och fattar inte varför de tittar på mig så jag har ju inte gjort något det är alltid så här jag fattar aldrig jag går den andra vägen med mindre folk måste ta mig förbi jag orkar inte längre med folk jag vet inte om jag är av samma sort det verkar som om världen håller på att införa en ny ordning och det är svårt att passa in i de nya mallarna jag cyklar bort bort ner till stranden tappar förståndet ect jag vet inte nu har jag gått bort de vill ha mig här jag stjäl så lätt det var tjack det var inte bra men det var bra de gillar mig här jag är i underfacket andra facket måndagsexemplar bortspolad ser nu här - ser nu här att jag kommer att vara här tills jag tar slut.

Andras undergång...
Sedlar. Denna gång får vi räkna våra fingrar blodiga.

Etiketter: foto, fragment

/ daniel 13:12 | 1 kommentarer

söndag, januari 03, 2010

Fragment :: det där efter julen

Fernando Pessoa; - "Den violetta extasen, den döende solnedgångens exil bland bergen." Jag väntar på vitberget med dina ord. Knot-ekarnas fingrar rör redan din rosa dimma. Symetriska figurer i dödblå rymd. Toner skall komma. Fen flyger ur glas - ja, det skall komma.

Vi väntar här. Håller andan.
Tidens slav är jag inte.
Är inte jag. Bakom väggar dansande... Hör du mig? Och hur skulle..?

Birgitta Trotzig ::

Allt jag lever är: inför ditt ansikte. Inget annat är.
Gör mig fattig. Beröva mig.
Jag. Förrädaren.
Jag som säger: jag. Förrädaren.
Gör mig fattig - icke-jag. Beröva mig. Bevara mig i fattigdom.

(I en rastlöshetens sökande efter rastlöshetens upphörande
ligger svaret. Rastlösheten har det och efter ett upphörande
av rastlösheten försvinner detta. Sökandets svar ligger i sökandet självt.
All smärta, allt irrande måste lyssna till detta. Men ändå inte.. Förstå mig?)

I fattig. Köttigt innandöme-fattig.
Blod kredit övertimmars fasta ingenting. Dölj ögon.
Bli nejsägare. Fast låt hjärtat slå hårdare än någonsin.

Behåll ditt nej. Behåll ditt nej. Behåll ditt nej.

Och famna köttet. Värme och blod.

Länge leve det nya köttet.

Etiketter: foto, fragment

/ daniel 18:57 | 2 kommentarer

måndag, november 02, 2009

Det fundamentala bekymret, min vän (Fragmenten)

Du ser dem vara i TV-programmet, i samtalet, i köpcentrumets köpande. Men du, min bästa vän, ser bara på.

Det är inte roligt att vara utanför världen, tänker du.

I det där ensliga.

Tomrummet och de andra tomrummet. Grammatiken skrattar. Men inte jag, nej inte jag ni se ska göra ni. Och om du hör mig och förstår mig gode vän, hur högt ska jag då inte prisa dig. Med stensäkra ord kan jag säga att detta inte är för vem som helst. Så om du hellre ser om, vänder om… så snälla fortsätt bort… fortsätt bort sluta, - sluta läs.

ur Myten om Sisyfos av Albert Camus: -

Alla stora handlingar och alla stora tankar har en löjligt obetydlig upprinnelse. De stora konstverken kan födas i ett gathörn eller i tamburen till en restaurang. Så är det också med det absurda. Framför alla andra hämtar just den absurda världen sin storhet ur ett sådant ynkligt ursprung. Det kan i vissa situationer vara en undanflykt att svara ”ingenting” på en fråga om vad det är man tänker på. Älskande vet det mycket väl. Men om svaret är uppriktigt, ger det uttryck åt ett sällsamt själstillstånd, där själva tomheten blir vältalig, där de dagliga gesternas kedja brustit och själen förgäves söker efter en länk som kan foga samman kedjan. I detta svar ligger ett första tecken på det absurda.

Det fundamentala bekymret, som Heidegger säger.

- Så, min vän, vad tänker Du på?

(…)

I det där ensliga. Man kan försöka att bejaka. Låtsas att; och kanske mer än att låtsats… - låtsats att saker och ting är så verkligt verkliga och sköna;

av Baudelaire: -

Främlingen

”Vem älskar du högst, gåtfulle man? din far, din mor, din syster eller bror?”
”Jag har varken fader, moder, syster eller broder.”
”Dina vänner?”
”Ni använder ett ord vars betydelse till dags dato förblivit okänd för mig.”
”Ditt fosterland?”
”Jag vet inte på vilken breddgrad det befinner sig.”
”Skönheten?”
”Jag skulle gärna dyrka henne, den odödliga gudinnan.”
”Guldet?”
”Jag hatar det som ni hatar Gud.”
”Hmm, vad tycker du alltså om, egendomlige främling?”
”Jag älskar molnen … molnen som drar förbi … där borta … där borta … de underbara molnen!”

Försöker att se trädfingrarna och glöd-himlen. Försöker se murkelbacken och grönhäxorna. Surtången och tvestjärt-myren. Försöker se fiskögat… Men blicken är bara en blick. Min vän. Ja, om vi kunde se molnen.

Många mil från solen.

Absurditet och Bejakande. Att bara iaktta eller att äntligen få känna. Ja, jag vet inte svaret. Vi är bara vad vi är för stunden. Åh aj aj, orden är knivar.

På apoteket. Väntetider. Jag mår nästan illa.
Bussen. Trängsel. Blodiga tankar. Tunga kassar jag darrar något är fel.
Äntligen hemma. Dammet och disken.

Jag känner inget.

(Undanflykt) –

Jag vill inte censurera det jag skriver, jag censurerar inte det jag skriver

glesbygdsporr
glesbygdsonani
glesbygdsförakt

allting efter moderniteten
Ekelund visar mig solen över sjön
jag tvivlar igen och igen
men försöker bejaka

allt är om mig
så som jag är själv
men du är där
och om jag kunde förstå

jag lever i en annan värld, skrev någon
men du bor ju här också
stilla täcken, sängen lilla lampan tabletter på nattduksbordet
och Heberleins ord

(…)

Läste lite Rimbaud, läste lite Camus.
Tog på mig skorna, jackan. Glömde böckerna.

Gatorna. Torget. Distansen.
Ledan. Långtråkigheten. Som om –
vissa byggnader är så sprudlande vackra vid vissa tidpunkter.
Och ja, så klart, - vid vissa inte. Inte. De är stål.

(Svältkonstnären kunde bara svälta [skriva]
de skrattade som idioter.)

Ni hör distansen, nej jag kan inte skriva en riktig dagbok -
Ni skulle inte klara av att höra.
Ni skulle vänt bort era huvuden.

Dagbok, vandring, avstånden, din kropp –

En kittel som värmer. Gigantiska stjärnor över öde badlands. Löven döljer solljuset. Blixtrar till. Minna pupiller vänjer sig aldrig. Zenit.

Du sa de fina orden igår. Jag litar på mitt minne. Att det ska ta hand om dem, ge dem till mig i varje stund då jag verkligen behöver dem. Men världen är fyrkantig. Vetenskapsmän. Jag trycker mig in där, men passar aldrig riktigt.

Radhus.
Jag har glömt vad du sa.

Det rör sig inte mycket
Tanken likt still.
Om jag kunde så skulle jag.
Den starkes överlevnad.
Har jag klarat detta kan jag klara resten.
Den idiotiska romantikern som bygger luftslott.
Här i sängen är betongen verklig.
Gud är verklig i sin frånvaro.
Nej, jag behöver dig icke -
jag behöver dopamin
jag behöver Xanor
jag behöver *************¨
Strömmar som penetrerar mig
Längtan om stillhet
Om jag kunde -
Du kunde
Om jag skulle beskriva omöjligheten,
så ---- nästa gång

Etiketter: foto, fragment, grafik

/ daniel 16:15 | 2 kommentarer

tisdag, september 08, 2009

090908 (fragmenten fagment farggsjhn i frag you lowpingbastard)

Och
platsen sen är skapad av snö
isen avbrottet det fasta
ska vara hela tiden

Jag leker i dessa jaktmarker
är nästan fullbordad

Kalla dödöga fött, kadaver fisk - jag suger i mig ditt blod.

Det skall vara så att jag kommer tillbaka till din plats. Repfast. Kättingar. Den av grenar döda kapten. Så snabbt djurlivet visar sig i lite stillastående vad har varit regnvatten.

(...)

det att vi
ser tillbaka
på åren som gått
och ser
var vi dog

ja det
det
är intressant

tycker du inte

sen bränner det till och det gör ont ja vi vänner i skönheten ser det gör vi in men vi är något annat vi var goda men i strömmen ser vi vad vi är
verkligen

jo, där i början då drömmen tog form dog vi trespikars döden

alltid den där blicken tillbaka

eller hur?

oktoberlandet bränner alla
här finns ingen hänsyn

(...)

MÖJLIGHETEN ATT KLARA DETTA

Den plötsliga (in)sikten - (fasan växer) och -

Alla stora handlingar och alla stora tankar har en löjligt obetydlig upprinnelse. De stora konstverken kan födas i ett gathörn eller i tamburen till en restaurant. Så är det också med det absurda. Framför alla andra hämtar just den absurda världen sin storhet ur ett sådant ynkligt ursprung. Det kan i vissa situationer vara en undanflykt att svara "ingenting" på en fråga om vad man tänger på. Älskande vet det mycket väl. Men om svaret är uppriktigt, ger det uttryck åt ett sällsamt själstillstånd, där själva tomheten blir vältalig, där de dagliga gesternas kedja brustit och själen förgäves söker efter en länk som kan foga samman kedjan. I detta ligger ett första tecken på det absurda.

- Ur Albert Camus: Myten om Sisyfos.

Fredag.
Händer över
tangentbord.Det är ett ondsint äventyr att hitta tillbaks.

Ondska.

Jag träffar en kvinna som sägs kunna hjälpa mig. Men jag sitter där trött. Svek. Byråkrati. Hon är en maskin bara, en maksinmm,,masik. Jag talar hennes språk. Jag är här för att göra det kort.

Trapporna ner från välfärden är alltid sorgliga.
Nej, jag själv och min egen självmedicinering. Allt jag har.
Vad man kan få,vad,,,,,,,,,,,,

Jag möter min far. Min högst älskade far.
(högst älskade räcker inte egentligen - han är en titan, ibland kan våra händer röra Gud -)

-- Jo, jag ska flytta..... Jag är åter här i en ny lägenhet.
I ett tomt rum fanns tankar.

Några timmar senare

och jag sitter här.

(...)

långa steg runt lägenheten och hjärna banal runt ja den dansa -

ja, jag skakar på huvudet
allt liv på dimma blir raster

min far och min bror
rädd
och influensen den skakar runt

dagens tankar
en dagliga dikt måste framas
i här

- ibland vill jag köpa en flaska vin
när ni går till jobbet som en rolig revolt
det är bara jag som skrattar, ja ni förstår -
(man bygger sin misär, ursäkter finns inte)

Svenskt Stål, Olle.
förlåt att jag slog dig på käften den där gången
ibland tror man att ödet har annat i vikt ficka

svenska flicka
sopa upp du kära
pissa på deras grin

varje tanke en antropomorf
jokern i ficka
rela tvistivt
orden, - kameran tar i alla fall en bild

sitter jämte dig men jag kan inte känna.
det är inte ditt fel. sannerligen.
mitt Självhat bryter alla gränser.

kan inte kolla min mejl.
det är no google day.
jag skulle göra något nu men jag har glömt vad det var.

jag fruktar för att glömma allt, eller gör jag?

(...)

mitt på branddagen i solen

jag letar ingångar och
saker de vi finner under barns sängar
han rasade o sa att mystiken vi hade dödat

och lyssna
och lyssna -
från detta måste jag lämna -

ser kanalen ren och slutfärgad
kontur i sömnvals vaken fast, växen fast där

rött
brandgult
på en klippa sitter du och jag
himmel i brand lockar verklighet till att bli verklighet

Etiketter: fragment, video

/ daniel 11:58 | 0 kommentarer

torsdag, januari 29, 2009

Fragment

Foto av Lars Tunbjörk.

Till T:

Du är tusen miljoner
gånger bättre än vad du tror.
Titta upp!, de där brinnande nebulosorna
är där bara för dig. De har skapats i
rött och lila och stjärnglans, som av ett finger
från Gud. Eoner av tid. Tusen hav som korsats.
Bergstoppas som bestigits.

Bara så du vet.

(…)

Såg Mammut i förrgår. Globaliseringen.

(…)

Inget bli färdigt. Dammet på golvet tycks lika viktigt att städa bort som att hjälpa ett barn i tredje världen. Dokumentären får stå åt sidan för ett avsnitt av Seinfeld. Min morfar låg där död, jag kände inget. Ett barn lemlästas av granatsplitter i Gaza, jag känner inget. Jag läser en bok, sedan går jag över till en annan. Jag tänker på mina närmaste och får tårar i ögonen. Nästa dag har jag glömt vad det var som framkallade tårarna. Ska jag åka till Malmö? Ska jag åka till Göteborg? Ska jag åka till Stockholm? Ska jag ta promenaden? Har inte satt upp en ”Ingen reklam tack”-skylt än. Har haft för mycket att inte göra. En flicka på bussen, fula kläder, sitter längst fram. Alla ser henne. Vilken mardröm hon befinner sig i.

Jävla ord: RELATIVT. Jokern i ”The Dark Knight”. Bara kaos, inte ute efter pengar, inte ute efter något. Döden skrämmer inte. Kaos personifierad. Och Kurtz och Raskolnikov. De var i och för sig plågade. Jokern. Skrattaren. Narren med en pistol i näven. Jorden är en cirkusscen. Det abnorma är tillåtet. Leendet. Den skrattande döden. Och ja… jag vågar knappt ställa följande fråga… - Är han ond?

Samtalar med min gode vän J. - Värden, en organism. Blomman vissnar. Entropi. Människan… Har vår civilisation spelat ut sin roll? Nej, jag ska inte gå in på den frågan. Det är bara så att inget blir färdigt. Det finns ju inga ramar. Inga klara spelregler. Vardagen är INTE en fotbollsmatch. Du är domaren och det tycks som om den domaren ändrar sig från minut till minut.

(…)

Läser Zygmunt Bauman (Boken Vi vantrivs i det moderna):

Nästan alla moderna fantasier om en ”god värld” var djupast sett antimoderna genom att de föreställde sig slutet på historien som förändringsprocess. Walter Bejamin sade om moderniteten att den var född i självmordets tecken; Sigmund Freud menade att den drevs av Thanatos – dödsdriften. De moderna utopierna skilde sig åt i många av sina detaljerade föreskrifter, men de var alla överrens om att den ”fullkomliga världen” för evigt skulle vara identisk med sig själv, en värld i vilken dagens visdom skulle vara lika giltig imorgon och i övermorgon och i vilken en redan förvärvad livsduglighet skulle vara ständigt användbar. Den värld som beskrevs i utopierna var också, som väntat, en genomskinlig värld – en värld där inget mörkt eller ogenomträngligt mötte blicken, en värld där inget störde harmonin, inget var ”malplacerat”; en värld utan ”smuts”, en värld utan främlingar.

Vidare:

Ett allt större antal postmoderna män och kvinnor är visserligen inte immuna mot rädslan för att hamna vilse och rycks allt som oftast med av de återkommande vågorna av ”hemlängtan”, men de finner öppenheten i sin situation så attraktiv att den uppväger ovisshetens ångest, De kastar sig ohämmat in i nya och oprövade erfarenheter, förförs villigt av erbjudanden om äventyr och föredrar på det hela taget att hålla alternativen öppna framför att engagera sig för något. I denna sinnesförändring får de hjälp och stöd av en marknad som är helt uppbyggd på konsumtionsefterfrågan och har ett starkt intresse av att låta denna efterfrågan förbli otillfredsställd för att därmed hindra förstelningen av förvärvade vanor och väcka konsumentens aptit på allt intensivare sensationer och ständigt nya erfarenheter.

(…)

Nu måste jag diska.

Etiketter: fragment

/ daniel 13:39 | 0 kommentarer

måndag, januari 26, 2009

Onda Sånger (impulsskrift ilske-skrift, ner i malströmmen) -

(Framför glasögonbutiken)

hon sa att jag såg bättre ut utan glasögon
och det har en annan person också sagt
men jag trivs ju med glasögon
men det är ju två mot en
jag har egentligen inte råd
men jag tycker jag är så där ful
kanske det blir bättre med linser

jag får köpa lite mindre och billigare mat helt enkelt
och sen får jag sluta ge pengar till röda korset
eller i alla fall ge lite mindre

jaja, nu är jag så trött
så får det bli

(…)

(På busstationen)

i kön
i busskön
tio till femton människor på rad
tio minuter kvar
inte ett ord
någon hälsar på någon som går förbi
någon svarar snabbt i telefon
inte ett ord
i kön

tio minuter kvar nu

i bussen
tjugo till tjugofem människor i sits
femton minuter kvar
inte ett ord
någon hälsar på någon
någon svarar snabbt i telefon
inte ett ord
i bussen

femton minuter kvar nu

på väg hem
på fötter
revben
inte ett ord
ingen hälsar på ingen
telefonen ringer utan mottagare
ingen enda säger inte ett enda
träden är häxor
doften av mörktång från havet
mina änglar i djupet

inte ett ord
på väg hem nu
minuter timmar
dagar veckor
månader år
eoner

(…)

(På Gatan Den Offentliga Platsen)

knarklangare
fyllo
prostituerad
rökare
missbrukare
glasögonorm
misantrop
snusare
pundare
mobboffer
a-lagare
nörd
sist vald
kåkfarare
junkie
opålitlig
omogen
otränad
oerfaren
olärd
oMalmöitisk
oGöteborgsk
oStockholmsk
ostorstadsaktig

i en jävla pöl samlas vi alla, de alla, alla alla alla

(fast inte jag som skriver detta då så klart; jag står ju utanför det där,
eller hur, gör vi inte det?)

fan ta oss alla. (förlåt)

mörkrets hjärta värmer

Etiketter: fragment

/ daniel 18:23 | 0 kommentarer

onsdag, november 12, 2008

Skruvade på mig i hans soffa.
Sen gick jag därifrån. För mycket ljud, ja, oväsen.

Ute regnade det. En hund var lös och stirrade på mig innan den sprang vidare. Jag hade en bit att gå. Men alla stunder kan vara avgörande, upplåtande.

Jag kämpade under promenaden med två saker; den ena abstrakt (det handlade om Heideggers tänkande) och den andra mindre så (oj, en kropp kött vandrar gator som den vandrat förr). Låter det invecklat eller flummigt, ni har rätt – det är precis vad det är. Men ändå inte.

Werner Herzog, en tysk filmare, skrev en bok som på svenska tror jag heter: ”Att vandra i kyla”. I den beger sig herr Herzog från München till Paris på fots. Detta för att hans väninna, en skådespelerska hade blivit allvarligt sjuk. Det är intressant läsning, jag tänker mest på promenaden, den befriande promenaden. När jag läste den första gången ville jag vandra och bara vandra, genom snö, över onda taggbuskar. Och det gjorde jag. Det är en fin bok. Att använda sina fötter istället för pennan eller datorn. Nåväl - , detta var ett sidospår… -

Jag lyfter min känga
Blod visar sig på marken
Med ett leende
Vandrar jag med ny kraft uppför sluttningarna

(…)

Nu vid en slutplats. Sitter ner. Tre timmar tog promenaden. Människor irrar ständigt fram och tillbaka. Min ena fot värker.

Jag är på en tågstation.
Jag ska snart lämna.
Lämna.

På en bänk. Jag fryser. Jag ville vara nomaden, jag har bara mig själv att skylla. Men jag längtar nog efter något annat. Kanske, kanske inte.

Drömde om dig inatt. Jag gör inte det så ofta. Men det var fint, och jag förstår att jag fortfarande älskar dig. Men kanske jag borde vara glad. Sämre minnen kan man ju ha. Och jag minns den evighetens mur som plötsligt fanns mellan våra kroppar då domen föll över Göteborg.

Tåg rör sig.
Får en plats att sova inatt.
Det är ljus överallt. Det är storstad.
Det är dags att besöka skogarna, vidderna fälten.
Det är att dags att åka hem.

De sa att fälten brann igår.
Att skogarna är mer snåriga en någonsin.
Att hela landskapet hade fyllt av en tjock blöt dimma.
Men inget förvånar mig.
Det är dags att åka hem.

Min plats där.
Min eviga plats där.

”Jaja, jag lever” viskar den orolige anden.
”Jaja, jag lever” viskar han till sig själv.
Hans ögonlock sluts sakta, sakta. Sittande mot väggen blir han en lyssnare på sina egen andetag.

Pulp - This Is Hardcore (End Of The Line Remix)

Etiketter: fragment

/ daniel 00:02 | 0 kommentarer

tisdag, oktober 14, 2008

BEKÄNNELSE VID 23:20

klor i mina händer
händer är mina klor

dunkelt där borta, din figur - du trycker dig upp mot tom blå rymd. du är vakuum.

du visade dig själv för mig idag. enkelt och klart. likt kvadrater och trianglar. naken. blå rymd. tusenmilsdistanser. klentrogen men rakbladsskarp.

(...)

det är vad som hände en dag som denna. annars var det buss och människor och bord och bröd och alla var vad de skulle vara och jag var vad jag skulle vara och universum lyste av befruktade ägg.

som om, som

bakom husen väntar en annan. våran vägvisare. bakom middagsborden väntar honhan. under buss och kvadrat och vetenskapsman och köpcentrum och alla dessa saker visar sig det där... alla sakers baksida. NYA SAKers BAKsida. (ja, oh kära omedvetna skuld). -- ja, så klart, det är den jag pratar om, berusade och sjuka som vi är - är, vi är... nej, låt mig tala om skönheten... (ha!)

söta kristallkula, som visar fram-tid

och sen var det platsen som var ledig men som man inte kunde sätta sig på (de andra var för nära)

och jag minns där jag bodde. jag var ute varje dag och hämtade posten. men det fanns aldrig någon eller några på gatorna.

och jag såg en ung herre tortera en kattunge bakom en byggnad. många var de vuxnas blickar. men ingen gjorde det minsta. (den unge herren hade ett hakkors tatuerat på ena överarmen.)

det sovande sverige, säger moderaten.
men säg mig då, varför är den mest välbelåtne den minst villige att bryta in, att ---- någonting! (civilkurage tycks vara den fattiges previliegium.)

(...)

och blåsten.
ja, jag är nära havet.
och tången som gör de skräckinjagade vågorna ännu mörkare. och tallarna där borta. de, häxfingrarna, hänger över den månskensvita sanden. och i blicken av allt, i dionysos och apollons närvaro, är tankar klara som knytnävar. din figur - du trycker dig upp mot tom blå rymd. du är vakuum. ni är vakuum. kurtz viskar sånger från afrika. stränder. palmer. månljus. tortyr. i det djävulska paradiset är endast, endast, det djävulska tillåtet.

- jag kan inte hjälpa det. DETTA ÄR ETT OCENSURERAT BETRAKTANDE UNDER EN ENSLIG SÅ ENSLIG HAVSPROMENAD.

Etiketter: fragment

/ daniel 23:20 | 0 kommentarer

måndag, oktober 06, 2008

REVBEN

Någon gång kände jag en frånvaro av allt.

Jag bor i ett hus. Tapeterna är gjorda av mitt skinn. Det tog tjugo år att täcka alla vinklar. Nu är det dags att ge sig av, blodig som jag är.

Jag behöver läkas.

(…)

Staden är en orm
I cirklar föds döden
En pojke sitter i en buss
Han klottrar på ormen
KUK skriver han

En liten bit bort står något annat skrivet:
LIVET ÄR ETT SKÄMT

LIVET ÄR ETT SKÄMT KUK
Pojken skrattar, rycker loss
ett stycke kött
från ormen och pillar på det

Trettio år senare är pojken man
med fru och två söner.
Innan han trycker av revolvern
som han har i munnen tänker han:
LIVET ÄR ETT SKÄMT KUK BANG

Hela ormen darrar en aning

Revben säljs på marknad

På ett slutet psykhem sitter en man med blod på händerna

Blod ligger på kassan
Ett revben var kladdigt
Blodet rinner ner på asfalten

Med ett söndrat dricksglas har han skurit sina handleder

Någon äldre herre köper en pornografisk tidsskrift men blir rånad och mördad när han onanerar öppet i parken

Senare är såren omplåstrade
Han ligger nedsövd och fastbunden

Hans bror har blivit mördad viskas det i korridoren.

Någon börjar göra ett konstverk av revben

Etiketter: fragment

/ daniel 23:57 | 0 kommentarer

onsdag, februari 27, 2008

fragment som igen, igen, igen -

Att man lägger bort all självaktning och intresse för andras uppskattning eller mänsklig ära. Det är en ’hjärtats enfald’, att man genom hård kamp utblottar sig själv, så att man utplånar den självupptagenhet som kännetecknar den oomvända människan.

- omöjligt antagligen (KANSKE)

(…)

Såg den där kvinnan på bibliotekets kafé igen. Hukandes över någon måltid, ett glas vitt vin vid sidan av. Överviktig. Har aldrig sett henne ge någon en öppen blick. Hon är ju ensam. Jag undrar vad som har hänt henne, vad som händer henne. Änka? Vem vet? Ja, hon är överviktig. Så sällan man ser överviktiga människor nuförtiden, eller har jag inte rätt? De lär väl knappast blivit färre. Ett nytt folk har tagit över de gemensamma gatorna, torgen.

Och så hukar hon sig över bordet. Kanske bara saken att sitta där ensam är ett nästan oöverstigligt hinder. Hon mår inte bra, är ensam. – Hur vet du det? Jag vet, tro mig, mina ögon är tränade. Jag måste komma till saken.

ATT HON SITTER DÄR OCH MÅR JÄVLANS SKIT. Idag tänkte jag att jag skulle gå fram och säga hej, och jag var nära att göra det. Men icke. Jag tog en lugnande tablett, kanske bara för att verkligen göra det. Men icke. Medelålders, oattraktiv som man säger, överviktig. NÄSTA GÅNG SÅ JÄVLAR.

(Blotta din själ)

Träden hänger över Nissan.
Lyssnar på regnbågar. Oh Dear.
Pekfingret leker över stålräcket. Köld-ytan låter mig rita en orm.
Väntar på någon som antagligen inte kommer dyka upp.
Fruset vatten.

Och så minns jag plötsligt den där filmen om flickan som blir utsatt för övergrepp av en äldre man och sedan låter sin älsklingshund drunkna. Har du sett den?

Och allt blir verkligt. Döden. Historia och framtid. Allt samlas i en och enda rädsla. Och jag står redo som en rekryt.

Tid att stå upp. Stilla. Då och sen. Tid.
Jag gör mig redo. Som alltid. Alltid här. Kommer att stanna här. Vill inte glömma. Ger inte upp, ger inte upp.

Där borta ser jag havet klart. Tundran ekar, vulkaner eskapulerar.

Min näve öppnas och dold ligger en handflata.
Genom blod ett hjärta ritas.

Etiketter: fragment

/ daniel 23:10 | 5 kommentarer

onsdag, januari 23, 2008

En vanlig dag.
Jag tror jag spyr.

Byggnader rör sig runt mig. Ditt tal formas inte till någonting.
Slå sönder, bryta ut. Mitt i salen. Deras ord har jag hört tusen gånger. De talar ur böcker, ur föräldrar. Inget nytt under solen – nej, verkligen inte.

En kropp utan själ, utan psyke, utan den omedvetna biten. Bara här, fast förankrad i världen. Ateist. Ja, jag är snart en fullgången sådan. Musik, alkohol, tabletter – de skapar samma sak. Rörelser i hjärnan. Kroppen. Kroppen. Kroppen. Det måste komma till detta slutkonstanterandet. (Minns dock att jag alltid motsäger mig själv.)

Lyssnar på Radioheads senaste. Förtrollas för en stund. Dör av efter en stund. Upp/Ner.

(…)

Du vågar inte fråga.
Han sitter nära men det går inte.
Alla är tysta, du vill skratta.
Men det går inte.

Ja, verkligen fängelser.
Inom oss, tankar kan inte bli handlingar.

Och det är så bisarrt, bisarrt..

Nej – Tänk! .. Det är mer än så. -

Det är följande; vi är amputerade människor.
Och vi kan inte ens se vad som är amputerat.

Det tar emot; varför tar det emot?
Ingen svarar; varför svarar ingen?

Och –

Du sätter dig på sängen och stirrar rakt in i din öppna handflata. Vems är handen? Den vill ju så mycket. Kan den verkligen vara din? Men där sitter du. Du sluter handen, naglarna trycker du hårt in i skinnet. NÅGOT MÅSTE FÖRÄNDRAS. JA. …det är min hand …det är min hand. Denna hand som kan omskapa, ändra, leka, förfina. Men så slår verkligheten sitt äckliga tryne i ditt ansikte. SOM ALLTID. SOM ALLTID. Men nej men nej men nej – Det är min hand. Och du upprepar det igen och igen – MIN HAND, MIN HAND, MIN HAND.

Det måste börja någon gång, snart.. Nej, NU. Fokuserar blicken. Ilskan är din allierade.

DU DRAR NER EN SKYLT. DEN SÄGER; THIS IS THE SIGN YOU HAVE BEEN WAITING FOR!

Etiketter: fragment

/ daniel 01:03 | 1 kommentarer