En vanlig dag.
Jag tror jag spyr.

Byggnader rör sig runt mig. Ditt tal formas inte till någonting.
Slå sönder, bryta ut. Mitt i salen. Deras ord har jag hört tusen gånger. De talar ur böcker, ur föräldrar. Inget nytt under solen – nej, verkligen inte.

En kropp utan själ, utan psyke, utan den omedvetna biten. Bara här, fast förankrad i världen. Ateist. Ja, jag är snart en fullgången sådan. Musik, alkohol, tabletter – de skapar samma sak. Rörelser i hjärnan. Kroppen. Kroppen. Kroppen. Det måste komma till detta slutkonstanterandet. (Minns dock att jag alltid motsäger mig själv.)

Lyssnar på Radioheads senaste. Förtrollas för en stund. Dör av efter en stund. Upp/Ner.

(…)

Du vågar inte fråga.
Han sitter nära men det går inte.
Alla är tysta, du vill skratta.
Men det går inte.

Ja, verkligen fängelser.
Inom oss, tankar kan inte bli handlingar.

Och det är så bisarrt, bisarrt..

Nej – Tänk! .. Det är mer än så. -

Det är följande; vi är amputerade människor.
Och vi kan inte ens se vad som är amputerat.

Det tar emot; varför tar det emot?
Ingen svarar; varför svarar ingen?

Och –

Du sätter dig på sängen och stirrar rakt in i din öppna handflata. Vems är handen? Den vill ju så mycket. Kan den verkligen vara din? Men där sitter du. Du sluter handen, naglarna trycker du hårt in i skinnet. NÅGOT MÅSTE FÖRÄNDRAS. JA. …det är min hand …det är min hand. Denna hand som kan omskapa, ändra, leka, förfina. Men så slår verkligheten sitt äckliga tryne i ditt ansikte. SOM ALLTID. SOM ALLTID. Men nej men nej men nej – Det är min hand. Och du upprepar det igen och igen – MIN HAND, MIN HAND, MIN HAND.

Det måste börja någon gång, snart.. Nej, NU. Fokuserar blicken. Ilskan är din allierade.

DU DRAR NER EN SKYLT. DEN SÄGER; THIS IS THE SIGN YOU HAVE BEEN WAITING FOR!

Etiketter: fragment