<body marginheight="0" marginwidth="0" topmargin="0" leftmargin="0" bgproperties="fixed" background="http://blog.danielized.net/img/071205_bg_blog.gif"><script type="text/javascript"> function setAttributeOnload(object, attribute, val) { if(window.addEventListener) { window.addEventListener("load", function(){ object[attribute] = val; }, false); } else { window.attachEvent('onload', function(){ object[attribute] = val; }); } } </script> <iframe src="http://www.blogger.com/navbar.g?targetBlogID=6910302&amp;blogName=DANIEL+JOURNAL&amp;publishMode=PUBLISH_MODE_FTP&amp;navbarType=SILVER&amp;layoutType=CLASSIC&amp;searchRoot=http%3A%2F%2Fblogsearch.google.com%2F&amp;blogLocale=sv_SE&amp;homepageUrl=http%3A%2F%2Fblog.danielized.net%2F" marginwidth="0" marginheight="0" scrolling="no" frameborder="0" height="30px" width="100%" id="navbar-iframe" allowtransparency="true" title="Blogger Navigation and Search"></iframe> <div></div>



tisdag, mars 09, 2010
 
NY BLOGG
Jag kommer att sluta uppdatera denna blogg inom kort pga tekniska problem. Men jag har en ny på gång, ta gärna en titt på följande adress:

http://journal.danielized.net

/ daniel 19:09 | 2 kommentarer

torsdag, mars 04, 2010
 
BLODRÖDA TAPETER (FRAGMENT) -


Klockan är 19:47. Det är Torsdag.
Blodröda tapeter.

Soldaten som vandrar över fältet -
Han kan vara jag, han är jag. Fast vi är på olika
platser, vi kämpar olika krig. Min är en själ som
ibland då och då några gånger det händer i avskummet skriker.
Och han som vandrar i skyttegraven, den som är dunkelt
upplyst, några ljuspunkter i skyn, vandrande punkter
i hans ögonglober. Ibland ser vi hans ögon -
ljuset skiftar – ögonhålorna blir tomma. Valv tomma -
ser inte ett ljus. Och blodet.

Verkligheten är en nykter plats.
Den dryper med sina krav och eftergifter.
Jag gick gatan ner. Tittade bakåt. Någon visslade och pekade. På mig. Han sa: ”Tro inte att du är annorlunda, det kommer även till dig, tro inte att det där du känt är en annan värld, något annat, du är sluten här, så som vi alla andra är slutna här.” Tiden är linjär. Och den stryper dina tillgångar. Detta är min värsta mardröm. Valv tomma, skelett – vitt starkt ljus. Smuts på snön.

Nåja, stiltje i vintern. Vinet mot snön. Den fräter
ner genom. Ett hål rakt ner. Rött. Gatlyktorna är platser. Skådespel.
Ljuset spelar med mig. Genom och över. Tillfreds, vill ha mer.

(…)

Jag kan inte skriva om det som står över, det som är vackert, det som har värde, det andra. Det vore lögn. Jag är här nu och jag kommer vara här ett tag till. I verkligheten. Det andra, det andra är eskapism. Jag säger inte att det inte kan funka för dig. Det kan det för vissa. Jag tror det. Men som det ter sig nu. Jag stannar här. Dagen och vintersolen tär. Den lilla staden tär. De vanliga blickarna tär. Och igen, vintersolen, den sticker i ögonen. Diset som ligger över heden. Solen genom. Är det vackert? Det kunde vara så. Jag stannar här. Solen äter mina ögonglober. Stannar här, stannar där.
Blod på snön.

(…)

Pianot i hörnet, det hörs knappt i inspelningen.
‘I will not stand away from the window,
for I am the nights loyal police.’ -

I en målning av Edward Hopper: ‘Nighthawks’
ser jag skuggor och mörka gator där utanför. Där
utanför, för därinne har de samlats, kvinnan och männen.
slutna i detta rum är de en gemenskap. Inte något av vikt, men -

När solen just då sticker i ögonen och munspelet
i dunkel inspelning upprepar sig får jag denna scen i mitt inre.

Och just, – ibland är jag därinne med kvinnan och männen,
men, ja -

Nu när jag sitter här: min mor är här, min far är här -
men skuggorna hägrar, tystnaden i den nedsläckta staden
lägger sig vagt över mina knän.

Och pianot hörs igen, några toner bara i slutet, men helhetsintrycket
blir så bra av detta. Det lilla penseldraget av klarrött
i den gråaktiga målningen/teckningen. Det lilla som skapar -

CB sa att defekten skapar skönheten. Eller var det kanske EAP. Ett perfekt ansikte är inte perfekt om där inte finns en defekt. Något måste fånga blicken. Kanske drömmen om det tomma perfekta ljust upplysta vita rummet är en utopi. Vinet som sköljer ned den lugnande tabletten – somnar på golvet vinet rinner ut och en röd fläck sargar den vita utopin. Defekten skapar skönheten. Och om -

Jag är denna defekt. Det regnar utanför kvinnan och männen. Vattnet rinner ned i kloakerna. Ett stilla visslande mot rutorna. Jag är regnet. Där utanför. I min egen melankoliska prakt. Jag ser ljuset här ute ifrån, jag ser kaffet som hälls upp av kvinnan, jag ser mannen läsa sin tidning och röka sin cigarr. Jag hör deras småprat om kriget där på andra sidan. De nämner att de har det bra här. Jag är regnet som rinner nedför rutorna. Och jag är, efter allt, inte missnöjd med detta. I Edward Hoppers målning är detta regn och mörker – ‘demoner som stängs ute från gemenskapen’ – just defekten. Defekten som skapar skönheten. Defekten som skapar tavlan, scenen. En fläck blod.

Etiketter: , ,

/ daniel 21:08 | 1 kommentarer
 
RAPTURE

Ju mer det sköt i höjden ju längre blev avståndet mellan kronan och rötterna, och det ledde till en alltmer ökad spänning mellan dem... Motsättningen förde efterhand till direkt konflikt. Än strejkade lövverket, än rotsystemet, och i båda fallen blev trädet i sin helhet lidande på det, avstannade i växten... Men trädet kunde inte leva varken utan rötter eller krona. Motsättningen blev dess öde, splittringen förödde dess krafter, tills slutligen stormen tog det och det föll med ett brak, kronan förtvinad, stammen murken, rötterna döda.
- Ur "Långt borta, mycket nära" av Artur Lundkvist

Etiketter:

/ daniel 12:11 | 0 kommentarer

fredag, februari 26, 2010
 
STALKER


jagar mot zonen
måste över bron
hör sång som om den kom från havet
va?! någon där. måste framåt måste framåt!

måste ta mig över bron.
stannar en stund. tar fram kameran.
det röda döda badlands-landskapet stinker av radioaktivitet.

jagar mot zonen. jag kanske redan är inne i den. dagar och nätter försvinner. döda djur. mutanter. jag har inte hört musik på tjugo år. döden lurar i buskar och skuggor. måste bege mig vidare. mot något.

vandra vandra. alltid samma djävulska rytm när fot efter fot trampar hårt i denna ruttna gudsförgätna mylla. alltid framåt. aldrig andas ut. zonen. zonen. zonen.

/ daniel 16:27 | 0 kommentarer

torsdag, februari 25, 2010
 


Foto taget av Andrei Tarkovsky. Hittat nånstans på nätet.

/ daniel 13:54 | 0 kommentarer

torsdag, februari 18, 2010
 
inga ting av vad blev tom




jag frågade efter hemligheten -
svaret kom;
även hemligheten var en hemlighet

Joy Division - Twenty Four Hours

Etiketter:

/ daniel 15:04 | 0 kommentarer

onsdag, februari 17, 2010
 
BÖN

Etiketter: ,

/ daniel 14:37 | 0 kommentarer

tisdag, februari 16, 2010
 
fragment; vidare, mot något -


4.

Och någon annan sa (strunta i att fundera på vem) – ”Ögonblicket och den ständiga följden av ögonblick, det är mottot för den absurda människan.” Camus Främlingen ser bara att han finns i världen. Han mördar en människa, men han ser bara slumpen och omständigheterna. Han kan inte se sig som oskyldig. Hör du? Vem är den oanständiga människan? Han avrättas till slut, men han hoppas att så många människor som möjligt skall dyka upp och att de ska klandra honom och skrika till honom. En upplevelse är en upplevelse. Ögonblick efter ögonblick. Ja, ni hör den ständiga motsättningen Individ/Kollektiv.

Det är inte moral jag försöker förkunna, det är öppningar. Du är tillsluten, inget kommer fram, inget skapar en skillnad. Det är denna skillnad jag vill ge dig. Oanständiga ord jag kanske skriver, men ta in dem. Det är så viktigt att ta in den. Glöm ordet fakta, upptäck ordet INTENSITET. INTENSITETEN skapar skillnad, ger dig en ny blick.

Om du släpper allt. – Om du släpper allt. Om du släpper allt. Vad finner du då? Den mörka tomt tomma tomheten? Kanske så. Men kanske du inte ska rädas den. Vem vet, den leder kanske till något annat – Eller! – den måste leda till något annat! - Skillnaden.

5.


Du kanske har hört musiken någon gång. Eller sett solen. Eller slängt dig ut i sommarens svalkande hav. Minns du? Sådana ting, sådana INTENSITETER glöms lätt. De tynar bort, de är inte längre en del av den du är nu. Men så slår ett minne fram till dig.. Du träffar en gammal bekant, du ser ett foto, du hör något som du inte kan placera, men som du känner igen (musiken). Och för ett förtrollat ögonblick minns du, är du - på den där platsen, i den där så underliga stämningen. Och där kanske du förstår vad INTENSITET är.

Kan du slå dig tillbaka? Kan du uppbringa dig till att se igen.
Jag säger: Allt är möjligt. – Allt är möjligt fram till att man lärt sig genom årets gång att allt inte är möjligt. Men! Allt är möjligt. Det är de enda ord du behöver komma ihåg.

Det finns andra världar.
Den värld du ser nu, kan du se som en annan värld.

”Be drunk, be constantly drunk.
On wine, poetry or virtue as you wish.
But remember, be constantly drunk!”

6.

Och plötsligt vara musiken musik,
och plösligt vara bilden bild.
Hela universum skakar!

Etiketter: ,

/ daniel 13:40 | 0 kommentarer

måndag, februari 15, 2010
 
jag har målat -

Etiketter: ,

/ daniel 15:01 | 0 kommentarer
 
sårskorpor; sprickfärdig


Friedrich Nietzsche:

The word Dionysian expresses an urge for unity, a reaching beyond the person, the everyday, society, reality, beyond the abyss of passing away: a passionate and painful swelling over into more obscure, more full, more lingering states; an enraptured yes-saying to the overall character of life as that which is the same, of the same power, of the same bliss in the midst of all change; the grand pantheistic shared joyfulness and compassion that approves and sanctifies even the most frightful and questionable aspects of life; the eternal will to creation, to fruitfulness, to return; the feeling of unity in the necessity of creating and destroying.

The word Apollonian expresses the urge for complete being-for-oneself, for the typical 'individual', for everything that simplifies, sets in relief, makes things strong, clear, unambiguous and typical: freedom under the law.

/ daniel 13:06 | 0 kommentarer

lördag, februari 13, 2010
 
dionysos - jävla fragment


Den ständiga kampen. Det orättvisa.
Och någon gång måste man börja undra över vad som är rättvisa.
Eller! - existerar det någon rättvisa? Är rättvisa att släppa taget om alla aktörer och låta de spela det spel de vill? Vad är rättvisa? Vad? Vad?

(Kontinentalsocknar slåss mot andra kontinentalsocknar. I ögonvrån spelar grön eld över den intagna staden.)

1.

Jag läks genom orden. Så sa Vilhelm Ekelund. Jag förstod inte tidigare, men jag förstår nu.

2.

En klyfta framför mig, en avgrund. Framtiden har aldrig känts mer påträngande, mer öppen. Jag är tomt mottagande skal. I varje stund lämnar jag då-et och står inför sedan-et.

3.

Påträngande.
Prestation.
Du ser ut ur fönstret, men ser ingenting.
Dammet på ditt skrivbord, solen visar det tydligt. Så orörligt.
Oanständigheten. Vet du vad det är? Vet du verkligen det? Är du fördomsfri? Nå, tänk igen. Idioten som skränar och dricker på torget, bussen. Vad känner du inför det? Lyssna! – vad känner du inför det? Lagen, och den andra lagen. Den där människan kan man inte tycka om. De Sade.

Till slut måste man ställa sig frågan – vad är egentligen frihet? Hörde du? Jag hoppas det. Frihet.. Individen och kollektivet. Njutningen och etiken. Befinner du dig däremellan? Ja, du är inte ensam. Nämn en person som inte gör det. Ja, vem skulle det vara? – Dåren, barnet? Ja, kanske.

Någon skrev en gång: ”Den som genom vilja har blivit barn igen, den är det sanna geniet.” Men oanständigheten? Den fula mustaschprydda gamla kvinnan i trasor. Hon går mitt i staden mellan människorna. Hon ler ständigt, och spriten finns i innerfickan. Hon tittar på träden och barnen som leker, solen och snön som sakta smälter och visar vägen mot våren. De spottar på henne, ropar fula ord efter henne – men tänk – hon bryr sig inte. Och någon annan sa; - Vill du bli fri - ”blif en dåre!”

Skulle du kunna ta förödmjukelsen? Eller köper du det senaste trendigt accepterade plagget? Lyssna på mig. Strunta i allt det där som drar dig iväg från dig själv. Det finns tusen möjligheter i denna värld och de blir fler och fler. Att avsäga sig dessa? Vem! Vem kan njuta av en blomma i dessa dagar!?

Etiketter: , ,

/ daniel 12:17 | 0 kommentarer

torsdag, januari 28, 2010
 


FRÅN TVÅTUSENFYRA.SKREV-UTAN-ATT-SE-TILLBAKA

vad är det för svärta? på mina fingrar? i avstånd en eld. hela tillvaron här är infångad



(lyssna på godspeed you black emperor, blaise bailey finnegan III)




ur ingenting. det föds ur ingenting. märker att - svärta - finns på mina fingrar

en ruta. tom. något bakom som stör. invecklade mönster ur en loopad kamerasekvens. då sången
vänder, då rytmen bildar uträckt tunga stormar en hänsynslös kraft in i -

en man skriker
kvinnan ler
någon i ett annat land, då, nu älskar med dig hela tiden - ur looparna hörs egendomliga ljud, som skrik-
ande japaner. de som inhandlar de flådda kycklingarna andas på min ruta. jag kan inte spräcka den. vem var vem i den sekvensen? någon som inte är, någon fastnar i ljudvågorna
det är ett skäl
din hand i en kuvös

ur ingenting.

en man närmar sig en liten flicka. hennes ansikte reflekterar gatljuset. mannen närmar sig. han skymmer henne. hennes ansikte
är svart.
mannen går vidare. hennes ansikte lyser igen.

tre tusen kycklingar avrättade. en enorm värme springer ur din hand. ett varmt platsen på jord. avtäckt. ben knotiga. de säger att hon har cancer. de talade om för dem att hon var farlig. det tysta det ljuder för endast dig.

looparna fortsätter ut och in. han och han älskar. bakom storstadsväggarna vilar det tomma rummet. älskar med dig
hela tiden
när bilden tas upp av den andra bilden utvinns en evighet. och du är i bilden. jag kunde se att du inte var tillräckligt intresserad för att stanna upp just där. och nu när du har gått ut - stannar jag i looparna - som är dag och natt - allt i omtagning.

hon bjuder på kyckling. jag äter med stor aptit. när hon talar spottar jag ut delar av en vinge på henne. jag får bilden av animerad pornografi. vingdelarna rinner nedför kinden och över överläppen och in i munnen. hon stönar. allt i looparna. hon är utanför. i evig upprepning: jag.





Jag är instängd i ett rum. Rummet är kalt på väggarna förutom en tavla. På tavlan ser jag mig själv. Det är nu tjugofem jag varit här inne. Hela mitt liv. Tavlan är gjord i mig. Varje gång jag ser den ser jag hur jag ser ut. Jag är ALLTID likadan. Jag har en bebis i min käft. Men så har det också alltid varit. Jag kan inte göra något åt det. Men jag har inget att göra något åt. När jag känner på min käft känner jag ingen bebis. Jag känner bara torkade läppar och min avhuggna tunga. Rör jag fingrarna över mina utväxter på sidan av mitt huvud känner jag heller ingenting. De kallas öron. Jag kan inte höra. Jag rör vid mina ögonglober. Ibland plockar jag ut en av dem för att se bakom mig samtidigt som jag ser mig själv i tavlan. Jag har en bebis i min käft, samtidigt är allt vitt. Halvskymning..







tanken upprepar sig. avstånd tilltar. på en perrong just då du ska stiga på hörs ett elektriskt skimmer. allt förutsäger den kommande tragedin. när det rör sig, då träden dansar. då hör du honom komma närmare. han finns där du stannar. ett elektriskt skimmer. plötsligt brusar det till. din hand skakar. du flämtar till och tappar balansen. handen mot räcker. vasst. det doftar blod. blått skimmer. blått skimmer. till hands har du ditt mod. eller inte. var tar dig detta tåg? skimmer. nästan en inverterad dimma. diskrepans. för tio år sedan. i slöjden i skolan. handtagen som du misslyckades med. nu sitter det där. där i din hand. tanken upprepar sig. det är så, du vet det sannerligen och heligt. du har lämnat framtiden bakom dig. plötsligt, det blå skimmret blir svartvitt. om livet varit här. en stilla klagan, men inte från dig, från handtagen. det brinner i tredje vagnen.





allt du har sett har bildat dig
du kommer inte undan
detta: är skräcken som maler dig till färs
den lilla japanska flickan med det svarta håret - hennes rörelser är förvrängda
mina naglar är nedbitna
jag föds med henne ur brunnen
jag knullar med ett missfoster
allt i mina drömmar

skadan är skedd
jag hör min vän och älskare komma
det är där – diskrepansen mellan dryckenskap och rationalitet
hon, min älskare, är min försonare
där andra går bet, där finner jag ro
jag TITTAR ut mot havet
de som är därunder är hennes
och jag skrattar över hennes blod

allt du har sett har bildat dig
du kommer inte undan
hör mig: du har ingen plats att gå
vi är de återgångshindrade; urskurna ur vårt eget känsliga kött
min älskade tar mig bakifrån, låter hennes hår välla över mig
hennes blåvita händer masserar min rygg
i skärmens reflektion ser jag den högsta skräcken
och den endaste orgasmen

nu ligger hon på golvet – skadan är skedd
i looparna ser jag henne komma och gå
du vet, när du dör så föds du igen
allt i olika dimensioner
du kan aldrig dö
kurtz viskar om skräcken
men han vet att efter den efterlängtade dvalan
kommer han att vakna upp igen – på precis samma ställe



mammon
sjud, spensla, integrera – detta ÄR ingången till estetiken nu, och vem, blir härskare? drop the bomb, kill them all
jag tror jag gråter. ett budda-ansikte, ett regn, låt mig bli soldat.

världens vackraste inledning
hans sköte i eld





lättnad din skeva bild av verkligheten är ditt sömnpiller
de som har icke skevnad - de är de sanna hjältarna



grönt, guld, rött, gult, brandgult, svart i sammansingularis ett tecken för den pånyttfödde, och jag måste tillägga
den litterärt pånyttfödde

i och med det
att du sjunker
sammankopplar du färgerna


hennes hår brukade vara sen-sommar-brunt – nu var det svart, avståndstagande, kalt – det lockade nästan till gråt; allt så oformligt, banalt, långt ner i höstens kalla grusvägsdiken

loopen går runt - en skugga dansar utmed skuggkanten - allt allt är tillåtet - allt allt krävs geni att se



jag ser en omänsklig figur på vägen till höger. eftersom jag är en annan idag kan jag inte säga någonting. men jag iakttar. det är då jag inser att det är min skugga som övergivit mig. jag spottar på den.



mitt liv är en bok. mitt är mitten av boken. på sidan precis mitten. eftersom jag inte kan läsa föregående sidor och inte heller de kommande är jag fast - fast förankrad i nuet och dess kval. att inte kunna uppleva då är att fattas, att man kommer till nederdelen av läkarnas diagnosverktyg. då somnar jag min eviga sömn eller så tar jag den distade verklig-enheten eller verkligheten till hjälp och för över mitt skrumpna skal till livets manglar. det är i och med detta man (jag) finner ingången till estetiken. en kvart, fem minuter, en timme - vad som, bara jag får uppleva rytmen och det extatiska i att få vara en av de som flyter med orden - det som flyter med rytmen.




vidare skymtade den samlade hopen av människor ett gulaktigt sken - ett liv med glans.




det är det rödaktiga fotot
det som sammanstrålar en hel period
som ställer mitt jag mot mitt förra jag
rött som hennes innersta
hon slog mig tre gånger på kinden - sammet till bly

det är det rödaktiga fotot
nu, som allt, distat och osynligt
jag gömde mig bland buskaget
du fann mig med din blixt
en demon stod bakom mig
- rev ur min ryggrad





på väggen sitter ett foto. det är helt i rödaktiga nyanser. skulden är min. objektivt sett ligger du bredvid mig. subjektivt sett är allt igenom ganska trasigt. en fadd önskan om annat. men allt stannar där. jag är orörlig. på ett papper en gång skrev jag lösningen till detta problem. hon brände upp det. jag redigerar livet. under mig, under sängen, under sömnen, under mitt medvetande - tre demoner, alla redo att spetsa mig.



vad är det för svärta - på mina fingrar?
vad är det för smärta

blodet

skogen skräpet döden jävligheten
brast ut i tårar
knulla detta till avgång
vilka är vi
när vi finner sjukdom
i det friska
- säg, när ska sjukdomen ta slut
när slår vi oss ned och intar vår väl behövda kvällsmat?


låg lila dimma, landskapet är täckt av dödskallar
en spark i min mage, jag lutar mig mot mig själv
tomrummet blixtrar till, tabletter och sprit

en gång såg jag en flicka, jag ska aldrig glömma


jag vill bli galen
varför?
det vet jag inte nu
det vet jag när jag är där
men då hör du mig icke



titta
/ daniel 15:48 | 1 kommentarer

torsdag, januari 14, 2010
 
fragment - en enda människa ::


Att fånga det flyende.
Dagar som passerar, brännmärken fast i kött.
Vet inte vad som är vad, informationen har varit omfattande, över-omfattande.

Lyssnar på nyheterna, jag kan inte tro på vad jag hör.
Jag blir politisk igen. Vänder tillbaka, framåt bakåt. Nerv-nätverk.

Hamnar i strid. Med mig själv.
Det där med att vissa lider. Jag ser det, - det var två personer på vår fest som spydde upp maten ( - då efteråt, så att balansen skulle återställas). Eller jag kanske inte vet, men allt är så nära. Tänker på Radioheads "The National Anthem". Min vän pratar om jordens undergång. Missiler från Kina lös grönt upp himmeln. Demoner över badlands.

Uppdrag granskning igår. Kvinna självmord.
Säg vad du vill, en människa föll bort. Ivan Karamazov frågade Aljosja: "Om du kunde bygga en värld där all mänsklig smärta skulle vara borta för evigt till priset av att en enda människa skulle lida och dö, skulle du då bygga denna värld?" "Nej", svarar Aljosja.

Vacker H&M-kvinna drömmer mardrömmar om sig själv som uteliggare.
Nyckeln passar inte denna gång, hon kommer inte in. I snön och spriten får hon ligga. Jung. Skräcken håller oss alerta. Vi rodnar när psykologen ser rakt igenom oss. Ett felsteg och vi fastnar var de där har fastnat.

slukar bilderna och filmerna och reklamen och fattar inte varför de tittar på mig så jag har ju inte gjort något det är alltid så här jag fattar aldrig jag går den andra vägen med mindre folk måste ta mig förbi jag orkar inte längre med folk jag vet inte om jag är av samma sort det verkar som om världen håller på att införa en ny ordning och det är svårt att passa in i de nya mallarna jag cyklar bort bort ner till stranden tappar förståndet ect jag vet inte nu har jag gått bort de vill ha mig här jag stjäl så lätt det var tjack det var inte bra men det var bra de gillar mig här jag är i underfacket andra facket måndagsexemplar bortspolad ser nu här - ser nu här att jag kommer att vara här tills jag tar slut.

Andras undergång...
Sedlar. Denna gång får vi räkna våra fingrar blodiga.

Etiketter: ,

/ daniel 13:12 | 1 kommentarer

onsdag, januari 13, 2010
 



Etiketter: ,

/ daniel 13:58 | 0 kommentarer

söndag, januari 03, 2010
 
Fragment :: det där efter julen


Fernando Pessoa; - "Den violetta extasen, den döende solnedgångens exil bland bergen." Jag väntar på vitberget med dina ord. Knot-ekarnas fingrar rör redan din rosa dimma. Symetriska figurer i dödblå rymd. Toner skall komma. Fen flyger ur glas - ja, det skall komma.

Vi väntar här. Håller andan.
Tidens slav är jag inte.
Är inte jag. Bakom väggar dansande... Hör du mig? Och hur skulle..?

Birgitta Trotzig ::
Allt jag lever är: inför ditt ansikte. Inget annat är.
Gör mig fattig. Beröva mig.
Jag. Förrädaren.
Jag som säger: jag. Förrädaren.
Gör mig fattig - icke-jag. Beröva mig. Bevara mig i fattigdom.
(I en rastlöshetens sökande efter rastlöshetens upphörande
ligger svaret. Rastlösheten har det och efter ett upphörande
av rastlösheten försvinner detta. Sökandets svar ligger i sökandet självt.
All smärta, allt irrande måste lyssna till detta. Men ändå inte.. Förstå mig?)

I fattig. Köttigt innandöme-fattig.
Blod kredit övertimmars fasta ingenting. Dölj ögon.
Bli nejsägare. Fast låt hjärtat slå hårdare än någonsin.

Behåll ditt nej. Behåll ditt nej. Behåll ditt nej.

Och famna köttet. Värme och blod.

Länge leve det nya köttet.

Etiketter: ,

/ daniel 18:57 | 2 kommentarer


info daniel
Bild, ljud, text. Infall, fragment, idioti. Uttryck, intryck, kreativ transgression.Löjligt, viktigt, slugiltigt. Och alltid en start på nytt. Jag är din vilja att erövra dig själv på nytt. Näven som inte nöjer sig med en kompromiss.

Annat
DANIEL JOURNAL (NY)
danielized.net
daniel.jpg
flickr people set
flickr black & white set

nyligen

arkiv

TAGGAR
vidare -
caroline
denise
gisela
karin
martin
minna
per
rasmus
tania
(ingenmansland)


pirate bay

dan.jhel [at] gmail.com