Du ser dem vara i TV-programmet, i samtalet, i köpcentrumets köpande. Men du, min bästa vän, ser bara på.

Det är inte roligt att vara utanför världen, tänker du.

I det där ensliga.

Tomrummet och de andra tomrummet. Grammatiken skrattar. Men inte jag, nej inte jag ni se ska göra ni. Och om du hör mig och förstår mig gode vän, hur högt ska jag då inte prisa dig. Med stensäkra ord kan jag säga att detta inte är för vem som helst. Så om du hellre ser om, vänder om… så snälla fortsätt bort… fortsätt bort sluta, - sluta läs.

ur Myten om Sisyfos av Albert Camus: -

Alla stora handlingar och alla stora tankar har en löjligt obetydlig upprinnelse. De stora konstverken kan födas i ett gathörn eller i tamburen till en restaurang. Så är det också med det absurda. Framför alla andra hämtar just den absurda världen sin storhet ur ett sådant ynkligt ursprung. Det kan i vissa situationer vara en undanflykt att svara ”ingenting” på en fråga om vad det är man tänker på. Älskande vet det mycket väl. Men om svaret är uppriktigt, ger det uttryck åt ett sällsamt själstillstånd, där själva tomheten blir vältalig, där de dagliga gesternas kedja brustit och själen förgäves söker efter en länk som kan foga samman kedjan. I detta svar ligger ett första tecken på det absurda.

Det fundamentala bekymret, som Heidegger säger.

- Så, min vän, vad tänker Du på?

(…)

I det där ensliga. Man kan försöka att bejaka. Låtsas att; och kanske mer än att låtsats… - låtsats att saker och ting är så verkligt verkliga och sköna;

av Baudelaire: -

Främlingen

”Vem älskar du högst, gåtfulle man? din far, din mor, din syster eller bror?”
”Jag har varken fader, moder, syster eller broder.”
”Dina vänner?”
”Ni använder ett ord vars betydelse till dags dato förblivit okänd för mig.”
”Ditt fosterland?”
”Jag vet inte på vilken breddgrad det befinner sig.”
”Skönheten?”
”Jag skulle gärna dyrka henne, den odödliga gudinnan.”
”Guldet?”
”Jag hatar det som ni hatar Gud.”
”Hmm, vad tycker du alltså om, egendomlige främling?”
”Jag älskar molnen … molnen som drar förbi … där borta … där borta … de underbara molnen!”

Försöker att se trädfingrarna och glöd-himlen. Försöker se murkelbacken och grönhäxorna. Surtången och tvestjärt-myren. Försöker se fiskögat… Men blicken är bara en blick. Min vän. Ja, om vi kunde se molnen.

Många mil från solen.

Absurditet och Bejakande. Att bara iaktta eller att äntligen få känna. Ja, jag vet inte svaret. Vi är bara vad vi är för stunden. Åh aj aj, orden är knivar.

På apoteket. Väntetider. Jag mår nästan illa.
Bussen. Trängsel. Blodiga tankar. Tunga kassar jag darrar något är fel.
Äntligen hemma. Dammet och disken.

Jag känner inget.

(Undanflykt) –

Jag vill inte censurera det jag skriver, jag censurerar inte det jag skriver

glesbygdsporr
glesbygdsonani
glesbygdsförakt

allting efter moderniteten
Ekelund visar mig solen över sjön
jag tvivlar igen och igen
men försöker bejaka

allt är om mig
så som jag är själv
men du är där
och om jag kunde förstå

jag lever i en annan värld, skrev någon
men du bor ju här också
stilla täcken, sängen lilla lampan tabletter på nattduksbordet
och Heberleins ord

(…)

Läste lite Rimbaud, läste lite Camus.
Tog på mig skorna, jackan. Glömde böckerna.

Gatorna. Torget. Distansen.
Ledan. Långtråkigheten. Som om –
vissa byggnader är så sprudlande vackra vid vissa tidpunkter.
Och ja, så klart, - vid vissa inte. Inte. De är stål.

(Svältkonstnären kunde bara svälta [skriva]
de skrattade som idioter.)

Ni hör distansen, nej jag kan inte skriva en riktig dagbok -
Ni skulle inte klara av att höra.
Ni skulle vänt bort era huvuden.

Dagbok, vandring, avstånden, din kropp –

   En kittel som värmer. Gigantiska stjärnor över öde badlands. Löven döljer solljuset. Blixtrar till. Minna pupiller vänjer sig aldrig. Zenit.

   Du sa de fina orden igår. Jag litar på mitt minne. Att det ska ta hand om dem, ge dem till mig i varje stund då jag verkligen behöver dem. Men världen är fyrkantig. Vetenskapsmän. Jag trycker mig in där, men passar aldrig riktigt.

Radhus.
Jag har glömt vad du sa.



Det rör sig inte mycket
Tanken likt still.
Om jag kunde så skulle jag.
Den starkes överlevnad.
Har jag klarat detta kan jag klara resten.
Den idiotiska romantikern som bygger luftslott.
Här i sängen är betongen verklig.
Gud är verklig i sin frånvaro.
Nej, jag behöver dig icke -
jag behöver dopamin
jag behöver Xanor
jag behöver *************¨
Strömmar som penetrerar mig
Längtan om stillhet
Om jag kunde -
Du kunde
Om jag skulle beskriva omöjligheten,
så ---- nästa gång

Etiketter: foto, fragment, grafik