Bilden är snodd.

III.

Systemen har svårt att fungera.
Människorna känner ju sig så ensamma.
Systemen tycks, ärligt talat, inte spela så stor roll för dem.
De har ju, liksom, sina liv på balkonger där långt uppe i förorten.

Det finns en större bläckfisk än jättebläckfisken. Den kolossala bläckfisken. Men vetenskapen vet inte så mycket om den. Den är skygg, den tycks leva för sig själv långt, långt ner i djupen.

Snön är röd. Jag måste gå nu. Åttaarmad.
Jokern jonglerar. Min kropp går av sig själv. Djup har blivit yta.

Innan jag lämnar, en sista promenad. Jag hör sirener i bakgrunden. Inget kan röra mig, inget kan få mig ur min diamanthårda balans. Förbi murkelbacken. Stentrollen. Häxträdet. Förbi Karon och Sisyfos. Förbi Mammons silikonbröst och Minervas vishets-blek-ömma hud. Dofterna nu en sista gång. En sista gång dofterna. Fötterna i vinter-tö-leran. Blodskogen. Nervträden. Jag lämnar mina sista allierade.

Jag tar upp flaskan och dricker sprit. Jag vet inte hur mycket jag druckit idag. Och några piller. Abstinensen tar slut i Asien. Jag ska slutligen fylla min kropp med jordens alla gifter. Jag tar mitt straff. Jag hälsar på Djävulen och ger honom min förnedrade återuppstådda kropp. Ge mig mitt folkets opium. Ge mig substanserna, serotoninet, adrenalinet, dopaminet, endorfinerna. Spräck dig in i min kropp. Djävul.

Och plötsligt blir jag medveten om att jag har glömt Jesus. Och för första gången rör det mig inte, får mig inte i obalans. Din död var min födelse.

Mesonychoteuthis hamiltoni är det latinska namnet för den kollosala bläckfisken. Hur stor den egentligen kan bli vet ingen. I djup-rummet simmar den. Onåbar. Skräckinjagande. Utan moral. Hänsynslös. Bländande vacker. I papegojnäbben krossas min Nemesis. När jag stirrar in i dess tunn-locks-stora öga ser jag mig själv. Vi ska mötas nu, du och jag – det ökända är nu mitt.

Förbi gläntan. Mot tåget. Jag inhalerar en sista gång. Himmelen är i brand. Knotorna sträcker sig mot evigheten. Samhället är i krig. Ruinernas revben och blodet och motor-vägs-nerverna. Allt på en gång. Samhället är en blodpropp. Cancern sväller. Innan nu kaoset blev mitt var mina ögon uppspärrande stirrande på orättvisorna, relativiteten, postmodernismen, morden, mobbingen, dränkningarna – de Djävulskt Tysta Svenska Husen. Mina tentakler. Min nyfunna kompletta icke-moral. Och Minerva! Nej! Det där är bortom mig! Inte hon, henne! Mot tåget! Mot tåget!

Och blod han flöt.

Etiketter: noveller