<body marginheight="0" marginwidth="0" topmargin="0" leftmargin="0" bgproperties="fixed" background="http://blog.danielized.net/img/071205_bg_blog.gif"><script type="text/javascript"> function setAttributeOnload(object, attribute, val) { if(window.addEventListener) { window.addEventListener("load", function(){ object[attribute] = val; }, false); } else { window.attachEvent('onload', function(){ object[attribute] = val; }); } } </script> <iframe src="http://www.blogger.com/navbar.g?targetBlogID=6910302&amp;blogName=DANIEL+JOURNAL&amp;publishMode=PUBLISH_MODE_FTP&amp;navbarType=SILVER&amp;layoutType=CLASSIC&amp;searchRoot=http%3A%2F%2Fblogsearch.google.com%2F&amp;blogLocale=sv_SE&amp;homepageUrl=http%3A%2F%2Fblog.danielized.net%2F" marginwidth="0" marginheight="0" scrolling="no" frameborder="0" height="30px" width="100%" id="navbar-iframe" allowtransparency="true" title="Blogger Navigation and Search"></iframe> <div></div>



torsdag, mars 04, 2010
 
BLODRÖDA TAPETER (FRAGMENT) -


Klockan är 19:47. Det är Torsdag.
Blodröda tapeter.

Soldaten som vandrar över fältet -
Han kan vara jag, han är jag. Fast vi är på olika
platser, vi kämpar olika krig. Min är en själ som
ibland då och då några gånger det händer i avskummet skriker.
Och han som vandrar i skyttegraven, den som är dunkelt
upplyst, några ljuspunkter i skyn, vandrande punkter
i hans ögonglober. Ibland ser vi hans ögon -
ljuset skiftar – ögonhålorna blir tomma. Valv tomma -
ser inte ett ljus. Och blodet.

Verkligheten är en nykter plats.
Den dryper med sina krav och eftergifter.
Jag gick gatan ner. Tittade bakåt. Någon visslade och pekade. På mig. Han sa: ”Tro inte att du är annorlunda, det kommer även till dig, tro inte att det där du känt är en annan värld, något annat, du är sluten här, så som vi alla andra är slutna här.” Tiden är linjär. Och den stryper dina tillgångar. Detta är min värsta mardröm. Valv tomma, skelett – vitt starkt ljus. Smuts på snön.

Nåja, stiltje i vintern. Vinet mot snön. Den fräter
ner genom. Ett hål rakt ner. Rött. Gatlyktorna är platser. Skådespel.
Ljuset spelar med mig. Genom och över. Tillfreds, vill ha mer.

(…)

Jag kan inte skriva om det som står över, det som är vackert, det som har värde, det andra. Det vore lögn. Jag är här nu och jag kommer vara här ett tag till. I verkligheten. Det andra, det andra är eskapism. Jag säger inte att det inte kan funka för dig. Det kan det för vissa. Jag tror det. Men som det ter sig nu. Jag stannar här. Dagen och vintersolen tär. Den lilla staden tär. De vanliga blickarna tär. Och igen, vintersolen, den sticker i ögonen. Diset som ligger över heden. Solen genom. Är det vackert? Det kunde vara så. Jag stannar här. Solen äter mina ögonglober. Stannar här, stannar där.
Blod på snön.

(…)

Pianot i hörnet, det hörs knappt i inspelningen.
‘I will not stand away from the window,
for I am the nights loyal police.’ -

I en målning av Edward Hopper: ‘Nighthawks’
ser jag skuggor och mörka gator där utanför. Där
utanför, för därinne har de samlats, kvinnan och männen.
slutna i detta rum är de en gemenskap. Inte något av vikt, men -

När solen just då sticker i ögonen och munspelet
i dunkel inspelning upprepar sig får jag denna scen i mitt inre.

Och just, – ibland är jag därinne med kvinnan och männen,
men, ja -

Nu när jag sitter här: min mor är här, min far är här -
men skuggorna hägrar, tystnaden i den nedsläckta staden
lägger sig vagt över mina knän.

Och pianot hörs igen, några toner bara i slutet, men helhetsintrycket
blir så bra av detta. Det lilla penseldraget av klarrött
i den gråaktiga målningen/teckningen. Det lilla som skapar -

CB sa att defekten skapar skönheten. Eller var det kanske EAP. Ett perfekt ansikte är inte perfekt om där inte finns en defekt. Något måste fånga blicken. Kanske drömmen om det tomma perfekta ljust upplysta vita rummet är en utopi. Vinet som sköljer ned den lugnande tabletten – somnar på golvet vinet rinner ut och en röd fläck sargar den vita utopin. Defekten skapar skönheten. Och om -

Jag är denna defekt. Det regnar utanför kvinnan och männen. Vattnet rinner ned i kloakerna. Ett stilla visslande mot rutorna. Jag är regnet. Där utanför. I min egen melankoliska prakt. Jag ser ljuset här ute ifrån, jag ser kaffet som hälls upp av kvinnan, jag ser mannen läsa sin tidning och röka sin cigarr. Jag hör deras småprat om kriget där på andra sidan. De nämner att de har det bra här. Jag är regnet som rinner nedför rutorna. Och jag är, efter allt, inte missnöjd med detta. I Edward Hoppers målning är detta regn och mörker – ‘demoner som stängs ute från gemenskapen’ – just defekten. Defekten som skapar skönheten. Defekten som skapar tavlan, scenen. En fläck blod.

Etiketter: , ,

/ daniel 21:08 | 1 kommentarer
 
RAPTURE

Ju mer det sköt i höjden ju längre blev avståndet mellan kronan och rötterna, och det ledde till en alltmer ökad spänning mellan dem... Motsättningen förde efterhand till direkt konflikt. Än strejkade lövverket, än rotsystemet, och i båda fallen blev trädet i sin helhet lidande på det, avstannade i växten... Men trädet kunde inte leva varken utan rötter eller krona. Motsättningen blev dess öde, splittringen förödde dess krafter, tills slutligen stormen tog det och det föll med ett brak, kronan förtvinad, stammen murken, rötterna döda.
- Ur "Långt borta, mycket nära" av Artur Lundkvist

Etiketter:

/ daniel 12:11 | 0 kommentarer

onsdag, februari 17, 2010
 
BÖN

Etiketter: ,

/ daniel 14:37 | 0 kommentarer

tisdag, februari 16, 2010
 
fragment; vidare, mot något -


4.

Och någon annan sa (strunta i att fundera på vem) – ”Ögonblicket och den ständiga följden av ögonblick, det är mottot för den absurda människan.” Camus Främlingen ser bara att han finns i världen. Han mördar en människa, men han ser bara slumpen och omständigheterna. Han kan inte se sig som oskyldig. Hör du? Vem är den oanständiga människan? Han avrättas till slut, men han hoppas att så många människor som möjligt skall dyka upp och att de ska klandra honom och skrika till honom. En upplevelse är en upplevelse. Ögonblick efter ögonblick. Ja, ni hör den ständiga motsättningen Individ/Kollektiv.

Det är inte moral jag försöker förkunna, det är öppningar. Du är tillsluten, inget kommer fram, inget skapar en skillnad. Det är denna skillnad jag vill ge dig. Oanständiga ord jag kanske skriver, men ta in dem. Det är så viktigt att ta in den. Glöm ordet fakta, upptäck ordet INTENSITET. INTENSITETEN skapar skillnad, ger dig en ny blick.

Om du släpper allt. – Om du släpper allt. Om du släpper allt. Vad finner du då? Den mörka tomt tomma tomheten? Kanske så. Men kanske du inte ska rädas den. Vem vet, den leder kanske till något annat – Eller! – den måste leda till något annat! - Skillnaden.

5.


Du kanske har hört musiken någon gång. Eller sett solen. Eller slängt dig ut i sommarens svalkande hav. Minns du? Sådana ting, sådana INTENSITETER glöms lätt. De tynar bort, de är inte längre en del av den du är nu. Men så slår ett minne fram till dig.. Du träffar en gammal bekant, du ser ett foto, du hör något som du inte kan placera, men som du känner igen (musiken). Och för ett förtrollat ögonblick minns du, är du - på den där platsen, i den där så underliga stämningen. Och där kanske du förstår vad INTENSITET är.

Kan du slå dig tillbaka? Kan du uppbringa dig till att se igen.
Jag säger: Allt är möjligt. – Allt är möjligt fram till att man lärt sig genom årets gång att allt inte är möjligt. Men! Allt är möjligt. Det är de enda ord du behöver komma ihåg.

Det finns andra världar.
Den värld du ser nu, kan du se som en annan värld.

”Be drunk, be constantly drunk.
On wine, poetry or virtue as you wish.
But remember, be constantly drunk!”

6.

Och plötsligt vara musiken musik,
och plösligt vara bilden bild.
Hela universum skakar!

Etiketter: ,

/ daniel 13:40 | 0 kommentarer

måndag, februari 15, 2010
 
jag har målat -

Etiketter: ,

/ daniel 15:01 | 0 kommentarer

lördag, februari 13, 2010
 
dionysos - jävla fragment


Den ständiga kampen. Det orättvisa.
Och någon gång måste man börja undra över vad som är rättvisa.
Eller! - existerar det någon rättvisa? Är rättvisa att släppa taget om alla aktörer och låta de spela det spel de vill? Vad är rättvisa? Vad? Vad?

(Kontinentalsocknar slåss mot andra kontinentalsocknar. I ögonvrån spelar grön eld över den intagna staden.)

1.

Jag läks genom orden. Så sa Vilhelm Ekelund. Jag förstod inte tidigare, men jag förstår nu.

2.

En klyfta framför mig, en avgrund. Framtiden har aldrig känts mer påträngande, mer öppen. Jag är tomt mottagande skal. I varje stund lämnar jag då-et och står inför sedan-et.

3.

Påträngande.
Prestation.
Du ser ut ur fönstret, men ser ingenting.
Dammet på ditt skrivbord, solen visar det tydligt. Så orörligt.
Oanständigheten. Vet du vad det är? Vet du verkligen det? Är du fördomsfri? Nå, tänk igen. Idioten som skränar och dricker på torget, bussen. Vad känner du inför det? Lyssna! – vad känner du inför det? Lagen, och den andra lagen. Den där människan kan man inte tycka om. De Sade.

Till slut måste man ställa sig frågan – vad är egentligen frihet? Hörde du? Jag hoppas det. Frihet.. Individen och kollektivet. Njutningen och etiken. Befinner du dig däremellan? Ja, du är inte ensam. Nämn en person som inte gör det. Ja, vem skulle det vara? – Dåren, barnet? Ja, kanske.

Någon skrev en gång: ”Den som genom vilja har blivit barn igen, den är det sanna geniet.” Men oanständigheten? Den fula mustaschprydda gamla kvinnan i trasor. Hon går mitt i staden mellan människorna. Hon ler ständigt, och spriten finns i innerfickan. Hon tittar på träden och barnen som leker, solen och snön som sakta smälter och visar vägen mot våren. De spottar på henne, ropar fula ord efter henne – men tänk – hon bryr sig inte. Och någon annan sa; - Vill du bli fri - ”blif en dåre!”

Skulle du kunna ta förödmjukelsen? Eller köper du det senaste trendigt accepterade plagget? Lyssna på mig. Strunta i allt det där som drar dig iväg från dig själv. Det finns tusen möjligheter i denna värld och de blir fler och fler. Att avsäga sig dessa? Vem! Vem kan njuta av en blomma i dessa dagar!?

Etiketter: , ,

/ daniel 12:17 | 0 kommentarer

onsdag, januari 13, 2010
 



Etiketter: ,

/ daniel 13:58 | 0 kommentarer

måndag, december 14, 2009
 
pulp - skit - färg - svart





Etiketter: ,

/ daniel 09:54 | 1 kommentarer

fredag, december 11, 2009
 




Etiketter:

/ daniel 11:41 | 0 kommentarer

torsdag, december 10, 2009
 
platser, här
"Det visar sig tydligt att det viktigaste i himmelen och på jorden är att lyda länge och i samma riktning: så småningom vinner jag därur någonting som gör det värt besväret att leva på jorden, t.ex. dygden, konsten, musiken, dansen, förnuftet, anden, någonting som har makt att omgestalta, något raffinerat, galet eller gudomligt."
- Friedrich Nietzsche


Oktoberlandet
... det där landet, där det alltid börjar bli sent på året. Det landet där kullarna är dimma och floderna är dis; där middagstimmen snabbt drar förbi och skymning och afton dröjer kvar och midnatten aldrig upphör. Det landet, som mest består av källare under källare, kolbodar, garderober, vindar och serveringsrum där solen aldrig lyser in. Det landet, vars människor är höstmänniskor som bara tänker hösttankar. Vars människor låter som regn, när de vandrar förbi på de tomma trottoarerna om natten...
- Ray Bradbury

Godspeed You! Black Emperor - East Hastings

Etiketter: ,

/ daniel 18:47 | 0 kommentarer

lördag, november 28, 2009
 
har kanske glömt säga att du är min bästa vän -
en vy av städer
himmel faller jokern och
skulle spelas från början igen

bakteriekontinenter på ett knappnålshuvud
miljoner oaser av rött i ett omöjligt Aurora Polaris

Thom Yorke - Hearing Damage





enkel beskrivning. när du just låter fingrarna röra, - då du vet:

berg täckta med snö och is
himmel bakom, horisont. himmel är blod-eld-färgad. pulserande, vi kan se flammor.
jag har och skulle och blev och det som jag blev mig själv

figurerkropparpoesimusikvetskapnerveninävensmitt

inkluderade i varandra. man slutar att kalkylera, att beräkna, att
man slutar att tro att våra gudomliga muskler ska skapa ett allt-i-ett. jag ler sorgligt, ja..
man slutar att tro
man slutar att tro

på att ett plus ett blir två. just det. vem kan tala om världen därefter?
ur vinkeln skiftade världen som ett förfluget minne men nu i frånvaron av illusoriska maror tittade du den blodiges blick och efter att du spolat bort blodet som soldaten människan gick du till konsum och sen hem för att se idol och sen gick du och la dig och kunde inte sova. men det visste du att du inte skulle kunna göra. du visste att du inte skulle kunna sova. utanför river vintersnövinden hård, någon tappade fästet och föll. på akuten hittade de inte den trasiga flickans medicin.

ser bergskedjan vitt i blod fylld av kärlek i eld
här är jag i mig själv som mig. (det är så konstigt, jag tycks alltid kunnat se den.)

ett streck över näven. kniven ville blod. ensamheten är inte nådig.


Etiketter: ,

/ daniel 22:08 | 0 kommentarer

måndag, november 02, 2009
 
Det fundamentala bekymret, min vän (Fragmenten)


Du ser dem vara i TV-programmet, i samtalet, i köpcentrumets köpande. Men du, min bästa vän, ser bara .

Det är inte roligt att vara utanför världen, tänker du.

I det där ensliga.

Tomrummet och de andra tomrummet. Grammatiken skrattar. Men inte jag, nej inte jag ni se ska göra ni. Och om du hör mig och förstår mig gode vän, hur högt ska jag då inte prisa dig. Med stensäkra ord kan jag säga att detta inte är för vem som helst. Så om du hellre ser om, vänder om… så snälla fortsätt bort… fortsätt bort sluta, - sluta läs.

ur Myten om Sisyfos av Albert Camus: -
Alla stora handlingar och alla stora tankar har en löjligt obetydlig upprinnelse. De stora konstverken kan födas i ett gathörn eller i tamburen till en restaurang. Så är det också med det absurda. Framför alla andra hämtar just den absurda världen sin storhet ur ett sådant ynkligt ursprung. Det kan i vissa situationer vara en undanflykt att svara ”ingenting” på en fråga om vad det är man tänker på. Älskande vet det mycket väl. Men om svaret är uppriktigt, ger det uttryck åt ett sällsamt själstillstånd, där själva tomheten blir vältalig, där de dagliga gesternas kedja brustit och själen förgäves söker efter en länk som kan foga samman kedjan. I detta svar ligger ett första tecken på det absurda.
Det fundamentala bekymret, som Heidegger säger.

- Så, min vän, vad tänker Du på?

(…)

I det där ensliga. Man kan försöka att bejaka. Låtsas att; och kanske mer än att låtsats… - låtsats att saker och ting är så verkligt verkliga och sköna;

av Baudelaire: -

Främlingen
”Vem älskar du högst, gåtfulle man? din far, din mor, din syster eller bror?”
”Jag har varken fader, moder, syster eller broder.”
”Dina vänner?”
”Ni använder ett ord vars betydelse till dags dato förblivit okänd för mig.”
”Ditt fosterland?”
”Jag vet inte på vilken breddgrad det befinner sig.”
”Skönheten?”
”Jag skulle gärna dyrka henne, den odödliga gudinnan.”
”Guldet?”
”Jag hatar det som ni hatar Gud.”
”Hmm, vad tycker du alltså om, egendomlige främling?”
”Jag älskar molnen … molnen som drar förbi … där borta … där borta … de underbara molnen!”
Försöker att se trädfingrarna och glöd-himlen. Försöker se murkelbacken och grönhäxorna. Surtången och tvestjärt-myren. Försöker se fiskögat… Men blicken är bara en blick. Min vän. Ja, om vi kunde se molnen.

Många mil från solen.

Absurditet och Bejakande. Att bara iaktta eller att äntligen få känna. Ja, jag vet inte svaret. Vi är bara vad vi är för stunden. Åh aj aj, orden är knivar.

På apoteket. Väntetider. Jag mår nästan illa.
Bussen. Trängsel. Blodiga tankar. Tunga kassar jag darrar något är fel.
Äntligen hemma. Dammet och disken.

Jag känner inget.

(Undanflykt) –

Jag vill inte censurera det jag skriver, jag censurerar inte det jag skriver

glesbygdsporr
glesbygdsonani
glesbygdsförakt

allting efter moderniteten
Ekelund visar mig solen över sjön
jag tvivlar igen och igen
men försöker bejaka

allt är om mig
så som jag är själv
men du är där
och om jag kunde förstå

jag lever i en annan värld, skrev någon
men du bor ju här också
stilla täcken, sängen lilla lampan tabletter på nattduksbordet
och Heberleins ord

(…)

Läste lite Rimbaud, läste lite Camus.
Tog på mig skorna, jackan. Glömde böckerna.

Gatorna. Torget. Distansen.
Ledan. Långtråkigheten. Som om –
vissa byggnader är så sprudlande vackra vid vissa tidpunkter.
Och ja, så klart, - vid vissa inte. Inte. De är stål.

(Svältkonstnären kunde bara svälta [skriva]
de skrattade som idioter.)

Ni hör distansen, nej jag kan inte skriva en riktig dagbok -
Ni skulle inte klara av att höra.
Ni skulle vänt bort era huvuden.

Dagbok, vandring, avstånden, din kropp –

   En kittel som värmer. Gigantiska stjärnor över öde badlands. Löven döljer solljuset. Blixtrar till. Minna pupiller vänjer sig aldrig. Zenit.

   Du sa de fina orden igår. Jag litar på mitt minne. Att det ska ta hand om dem, ge dem till mig i varje stund då jag verkligen behöver dem. Men världen är fyrkantig. Vetenskapsmän. Jag trycker mig in där, men passar aldrig riktigt.

Radhus.
Jag har glömt vad du sa.



Det rör sig inte mycket
Tanken likt still.
Om jag kunde så skulle jag.
Den starkes överlevnad.
Har jag klarat detta kan jag klara resten.
Den idiotiska romantikern som bygger luftslott.
Här i sängen är betongen verklig.
Gud är verklig i sin frånvaro.
Nej, jag behöver dig icke -
jag behöver dopamin
jag behöver Xanor
jag behöver *************¨
Strömmar som penetrerar mig
Längtan om stillhet
Om jag kunde -
Du kunde
Om jag skulle beskriva omöjligheten,
så ---- nästa gång

Etiketter: , ,

/ daniel 16:15 | 2 kommentarer

fredag, september 18, 2009
 
RAZORBACK


Etiketter:

/ daniel 14:05 | 1 kommentarer

fredag, juni 12, 2009
 
nätverken, nätverkskropparna,.. - talar någon om skräcken?


en allt rörelse

hon på balkongen där borta
min granne
verklig och farlig
verklig och...

mitt huvud på skaft
ramlar ner i abyss "abyssen"

räcker handen mot
tangenterna
handlingens hand
det man gör det görande av

men den faller av
köttet bär inte
köttet litar inte på mig

kött och vilja
kött och vilja
kött och vilja

tittar i hennes ögon och säger hej
hon möter min gästfrihet med samma värme
och sen -

att stiga in i min boning med
minnet av -
med tomheten av -
med bara mig bara mig som --
mig själv som --
mig själv som--

nå, mina vänner,
det är här man når avgörandet; lyssna -

skriver in
rör systemet
blandar mig -

längtan skakar
begären skakar
- kan du stanna kvar här?
- kan du sitta kvar i din soffa?
- kan jag detta röra vara skriva uppgradera avsunda avbliva avbilda i rörelsen -

kött brinner,
naglar ramlar av,
tankar stannar inte -

jag minns inte min kod

i rörelsen i systemen jag förlorar mig själv -



"Föredra det som är positivt och mångfaldigt, skillnad före likformighet, flöden före enheter och rörliga arrangemang före system ... det som är produktivt är inte stillasittande utan nomadiskt."

Den ständiga rörelsen?

(...)

I'm trapped in this body and can't get out --


Etiketter: , ,

/ daniel 12:58 | 0 kommentarer


info daniel
Bild, ljud, text. Infall, fragment, idioti. Uttryck, intryck, kreativ transgression.Löjligt, viktigt, slugiltigt. Och alltid en start på nytt. Jag är din vilja att erövra dig själv på nytt. Näven som inte nöjer sig med en kompromiss.

Annat
DANIEL JOURNAL (NY)
danielized.net
daniel.jpg
flickr people set
flickr black & white set

nyligen

arkiv

TAGGAR
vidare -
caroline
denise
gisela
karin
martin
minna
per
rasmus
tania
(ingenmansland)


pirate bay

dan.jhel [at] gmail.com