Jag tror faktiskt att han vet –
att ur mörk eld en dag, en dag av ljus eld födas.
Smedjorna ligger vid haven. Haven vid smedjorna.

Gnistorna i hans ögon då de betraktade ser mörkerhavet inom honom.

En dag en ljus eld födas. Varför skriver han detta, om inte?

(…)

Långa fingrar de sa han hade. Ibland nyfikna, sökande..
Pianofingrar. Ibland de grå, multna – lik-doft-ande. UtKantsSkogen.
En skog däruppe i de kala kalla landet. Om-förbi-gången?

(…)

   Ja, det måste ju födas det som komma skall.
Man skall väl inte ge den mörke rätt. NEJ –
nej, o nej, sa han. Ständigt, upprepat ständigt.

   I dagar av lust, bränder av urtid – javisst.
Dagarna ska följa.
De gjuter eld i ugnarna.
Dionysos lungor, lugnarna. Lugnarna.

(…)

Ja, han vet. Näven i trasig ficka. Stål –
stål som ska härdas.

Så -


Och så, han bereder sig. Hon har sagt sina ord.
Det frusna fiskögat igen. Det besöker hans drömmar,
vilar, viskar, visar, vilar. Hennes hand, ja.
Där stod de igen, tillsammans.

I det långa landet, i kyl-landet
Fast-bitet, slutgiltigt för en dag, en kväll.
Alla länkar korsade skogen.