Kan inte skriva rakt av.
Om det som händer. Vanliga saker. Där jag var, där jag är. De jag träffat, de jag sett. Kan inte, kan inte längre. Det måste kommer över det, framför det.

Borde bara skriva. Se, jag skriver om skrivandet. Smiley.

Såg tre välkända poeter läsa ikväll. En av dem gjorde ett rått intryck på mig. En kaskad av, en kaskad av hårda, nästan äckliga ord. Inga punkter, det bara slog och slog och slog. Jag visste inte om jag skulle kunna sitta kvar. Och jag mindes hur det ska komma, hur det ska skrivas. Som orgasm, utan hyckleri, utan.. Nja.

Whiskey. Ishalt. Långa gröna häxor, granarna. Ser sol bakom knotfingrar. Träden. Ta nuet och gör det till nuet för nuet är nuet och nuet är liksom nuet. ”Verkligheten kan inte bli konstant dröm”. Inget hyckleri. Nej, nuet.. nja.. nuet nej. Glömma kan man göra, men glömma allt och det hela, nej.

Bejaka allt, även det mörka. Kanske. Blif dåre. Nej, jag tror faktiskt inte på det.

…

Nåja, såg mannen igen. Han sitter på samma fik varje dag med samma buttra uppsyn. Vi har börjat hälsa på varandra. Jag ser och känner att han är ensam. Han besökte samma fik som jag för flera år sen. Nu har fiket stängt och han har flyttat till ett annat. Och jag med sen jag kom tillbaka. Han vågar inte titta på mig om jag inte först tittar på honom med ett leende. Då hälsar vi. Jag undrar hur många människor som tänker på saker som dessa. Jag blir arg. Inte på de som inte tänker på dessa saker. Nej, jag blir arg över hans ensamhet. Ibland tänker jag att jag är honom. Att jag om en hel del år är honom. Om jag inte då visar ansiktet för honom, kommer någon att göra det för mig?

Man har ju sin röst. Och bara den. Och bara den. Jag har min.
Att förvalta. Ge ut. Meddela. Meddela att jag vill nå fram. Meddela den som fallit och slutat hoppas att det finns gemenskap. Ja, jag blir arg. Jävligt satans fans jävla satans fans arg. För ibland når den fram, visar sig, gör sig kristallklar, diamantklar. Gemenskapen. Jag skrattade med ett par fyrtioåriga kvinnor idag. Ibland är det så lätt.

En av de andra poeterna upprepade några gånger i sina dikter: ”Förlåt mig om jag sårar er.” Ja, det är så när man ger ord. Rädslan finns hela tiden där. Man kan lika gärna såra som hela. Man kan inte veta. Men man har sin röst.