Nå, jag har gjort ett löfte med (mot, hur?) mig själv.
Jag ska skriva som det är. Eller vem kan det? Jag ska försöka.
Skrivande är kommunikation. Och vad vore livet utan kommunikation?
Bara skriva. (förlåt mig?)

Ok. Ok.

Försökte idag. Jag gjorde verkligen det. Och –
jag lyckades väl. Jag gjorde de saker som man ska göra.

En någon annan som jag tycker om gillade det jag skrev. Det betyder så mycket. Så jävla mycket. Jag tror du vet vem du är om du läser detta.

Ibland låter jag mina händer grovt föras över mitt ansikte. Jag drar pekfingrarna hårt in i runt mina ögonhålor, drar höger hand över skäggstubben igen och igen. Jag vill att det ska vara verkligt. Som om det var en annans hand som gjorde det. Min vän sa till mig med ett leende: ”Du är ett kap, varför är du så blyg?” Jag har tusen svar på det. Vi är sådana vissa av oss, så är det bara. Att utnyttja att man ser bra ut? Nej – i ett fall av tio tror jag att jag ser bra ut. Det –

det handlar om längtan. Handen mot, att somna utan att skämmas. Hos varandra, med varandra. Och det är inte bara jag som längtar, eller hur?

Det var allt. Mer kommer. Min röst vill blandas röras inte bara vara jag vill vara vi vill komma fram; - strömma fram (du vet de lugna regndropparana mot fönstret) - flöda, rinna, floden som rinner ut till havet som bildar alltet - och igen, och igen, och igen... och och och..

jag såg en männsika
och jag såg de alla..

...

Vi hörs snart...,,,... :)