DANIEL JOURNAL

fragment som igen, igen, igen -

Att man lägger bort all självaktning och intresse för andras uppskattning eller mänsklig ära. Det är en ’hjärtats enfald’, att man genom hård kamp utblottar sig själv, så att man utplånar den självupptagenhet som kännetecknar den oomvända människan.

- omöjligt antagligen (KANSKE)

(…)

Såg den där kvinnan på bibliotekets kafé igen. Hukandes över någon måltid, ett glas vitt vin vid sidan av. Överviktig. Har aldrig sett henne ge någon en öppen blick. Hon är ju ensam. Jag undrar vad som har hänt henne, vad som händer henne. Änka? Vem vet? Ja, hon är överviktig. Så sällan man ser överviktiga människor nuförtiden, eller har jag inte rätt? De lär väl knappast blivit färre. Ett nytt folk har tagit över de gemensamma gatorna, torgen.

Och så hukar hon sig över bordet. Kanske bara saken att sitta där ensam är ett nästan oöverstigligt hinder. Hon mår inte bra, är ensam. – Hur vet du det? Jag vet, tro mig, mina ögon är tränade. Jag måste komma till saken.

ATT HON SITTER DÄR OCH MÅR JÄVLANS SKIT. Idag tänkte jag att jag skulle gå fram och säga hej, och jag var nära att göra det. Men icke. Jag tog en lugnande tablett, kanske bara för att verkligen göra det. Men icke. Medelålders, oattraktiv som man säger, överviktig. NÄSTA GÅNG SÅ JÄVLAR.

(Blotta din själ)

Träden hänger över Nissan.
Lyssnar på regnbågar. Oh Dear.
Pekfingret leker över stålräcket. Köld-ytan låter mig rita en orm.
Väntar på någon som antagligen inte kommer dyka upp.
Fruset vatten.

Och så minns jag plötsligt den där filmen om flickan som blir utsatt för övergrepp av en äldre man och sedan låter sin älsklingshund drunkna. Har du sett den?

Och allt blir verkligt. Döden. Historia och framtid. Allt samlas i en och enda rädsla. Och jag står redo som en rekryt.

Tid att stå upp. Stilla. Då och sen. Tid.
Jag gör mig redo. Som alltid. Alltid här. Kommer att stanna här. Vill inte glömma. Ger inte upp, ger inte upp.

Där borta ser jag havet klart. Tundran ekar, vulkaner eskapulerar.

Min näve öppnas och dold ligger en handflata.
Genom blod ett hjärta ritas.

Etiketter: fragment

/ daniel 23:10 | 5 kommentarer

5 Kommentarer

jeg bruker å se en mann som sitter alene på en kafè for pensjonister. han er tynn. man kan jo undre seg over hva jeg gjør på denne kafèen, men poenget er at jeg også har tenkt: han er ensom, kanskje jeg skal gå bort, si hei og kanskje spørre om jeg kan sitte der litt, men det skjer aldri. rart at det skal være så vanskelig å si hei. rart at man kan tenke at man vet hvordan en person har det, men man kan ikke snakke. avstanden mellom mennesker føles så stor ofte.

By c., at 2/3/08 21:41

håller med. stora avstånd. fast vi tänker i alla fall på det, funderar på det. och det är ju bra. kanske vi går fram en dag. tanken eller känslan är väl grunden till att vi handlar som vi gör.

By danijel, at 3/3/08 18:30

jag är rörd över hur du beskriver henne, och hur du vill gå fram. du kan rädda hennes dag. det skulle kunna betyda så mycket. det värsta som kan hända är väl att det blir besvärat, pinsamt? jag känner igen tanken, att räcka ut en hand till en som verkar behöva det. kommer du göra det?

By Kyari, at 9/3/08 22:52

ja, jag tror det. om jag ser henne igen. men jag kan inte lova. som sagt, avstånd. men man kanske borde göra detta vid varje tillfälle då man ser någon som "mår dåligt". det hade varit något av en personlig utopi för mig.

By danijel, at 14/3/08 16:09

jag håller med. en personlig utopi. låta en ensam person veta att någon har ser henne eller honom, och bryr sig. ett hej och ett varmt leende kan räcka. lycka till med det, om inte annat är det en vacker tanke.

By Kyari, at 15/3/08 11:34

Kommentera!