Skruvade på mig i hans soffa.
Sen gick jag därifrån. För mycket ljud, ja, oväsen.

Ute regnade det. En hund var lös och stirrade på mig innan den sprang vidare. Jag hade en bit att gå. Men alla stunder kan vara avgörande, upplåtande.

Jag kämpade under promenaden med två saker; den ena abstrakt (det handlade om Heideggers tänkande) och den andra mindre så (oj, en kropp kött vandrar gator som den vandrat förr). Låter det invecklat eller flummigt, ni har rätt – det är precis vad det är. Men ändå inte.

Werner Herzog, en tysk filmare, skrev en bok som på svenska tror jag heter: ”Att vandra i kyla”. I den beger sig herr Herzog från München till Paris på fots. Detta för att hans väninna, en skådespelerska hade blivit allvarligt sjuk. Det är intressant läsning, jag tänker mest på promenaden, den befriande promenaden. När jag läste den första gången ville jag vandra och bara vandra, genom snö, över onda taggbuskar. Och det gjorde jag. Det är en fin bok. Att använda sina fötter istället för pennan eller datorn. Nåväl - , detta var ett sidospår… -

Jag lyfter min känga
Blod visar sig på marken
Med ett leende
Vandrar jag med ny kraft uppför sluttningarna

(…)

Nu vid en slutplats. Sitter ner. Tre timmar tog promenaden. Människor irrar ständigt fram och tillbaka. Min ena fot värker.

Jag är på en tågstation.
Jag ska snart lämna.
Lämna.

På en bänk. Jag fryser. Jag ville vara nomaden, jag har bara mig själv att skylla. Men jag längtar nog efter något annat. Kanske, kanske inte.

Drömde om dig inatt. Jag gör inte det så ofta. Men det var fint, och jag förstår att jag fortfarande älskar dig. Men kanske jag borde vara glad. Sämre minnen kan man ju ha. Och jag minns den evighetens mur som plötsligt fanns mellan våra kroppar då domen föll över Göteborg.

Tåg rör sig.
Får en plats att sova inatt.
Det är ljus överallt. Det är storstad.
Det är dags att besöka skogarna, vidderna fälten.
Det är att dags att åka hem.

De sa att fälten brann igår.
Att skogarna är mer snåriga en någonsin.
Att hela landskapet hade fyllt av en tjock blöt dimma.
Men inget förvånar mig.
Det är dags att åka hem.

Min plats där.
Min eviga plats där.

”Jaja, jag lever” viskar den orolige anden.
”Jaja, jag lever” viskar han till sig själv.
Hans ögonlock sluts sakta, sakta. Sittande mot väggen blir han en lyssnare på sina egen andetag.

Pulp - This Is Hardcore (End Of The Line Remix)

Etiketter: fragment