Rivas, slitas, uppkastningar. Blandas, beviljas, rusas – krossas.
En människa. Inte mer,
inte mindre. En i mängden. En bland alla, där på gatan, i suset, bland alla hela tiden.

Sitter på en bänk. Men dansar.

Dansar över röda rosor. Träden runt om oss gråter.
Gnistor i luften, blinkar – natten slukar hela dalen.
Född i säcken,
kattunge nedför floden. Bilder på gudar.

En enarmad man
räcker sig min hand
jag tar den
vi springer
bland skuggor träfingrar daggfyllda löv
jag känner mig som om
världen sa nej
till min födelse
men någon
lät det hela passera

rasar ned för backen
in i det gröna murverket

Rivas, slitas, uppkastningar. Blandas, beviljas, rusas – krossas.

Min lyra är spänd, mina muskler hårda.
Jag är skyldig till att vara människa.
Vem är du som bestämmer? Är du där inne i skogen?
Är du den store arkitekten? Är du den enarmade mannen?
Rusar på rosor. Klänger på tomhetshylsor.
Mitt sår doftar svavel.

En jävla människa. Inte mer. Inte mindre. Jag lovar.
Varför tror ni mig inte?

Bäcken rinner ned från min kropp,
genom dalen fram till dina fötter.
Du reflekteras i mitt saltvatten.
Torka med finger. Varm tunga.
Du sjunger din sång.
Jag lyssnar. Vattnet vibrerar.
Tillsammans i den djupaste skogen,
vid den äldsta bäcken,
den djupaste bäcken.