Ärlighet i språk, i tal. Säg som det är, inte mer, inte mindre. Sakerna på golvet ligger huller om buller. Några tidningar där, några böcker där. Ett skivfodral utan skiva i, filmen 'Den tunna röda linjen' med ett tunt lager damm på. Två kaffekoppar, en med kallt kaffe från gårdagen, en med nytt från idag. När jag tittar på denna scen ser jag ett liv i förslösande, ett liv utan konsekvent tanke. Jag spelar musik - en röst sjunger 'which side are you on, which side are you on?'

- Ja, det kanske är så att man måste välja sida, att man inte kan fundera och kritisera sina egna tankar om livet och världen i all evighet. Jag minns ett samtal med S då jag praktiserade på Arbetslivstjänster i Halmstad. Han berättade om en politker (m) som snackade om hur invandrare bara kommer hit för att få bidrag. S träffade ofta de beryktade 'invandrarna som bara vill ha bidrag'. Men S uppfattade det inte riktigt som herr (m). S mötte invandrare som var djupt deprimerade, med mycket grubbel, med problem i familjen. Och vad var gemansamt för alla dessa? Jo, att det helst av allt ville ha ett jobb igen. Vissa var högutbildade och fullt redo för ett arbete, men fick de något? Nja, lista ut svaret själv.

- Jag skrev en gång ett par rader som löd: 'Det är lätt att vara glad när man är glad, annars är det svårt.' Depression, psykiska åkommer. Tvång och melankoli. Ja, det är så att dessa ting existerar i vårt samhälle. Och jag frågar: 'Hur ofta märker man det på en solig gata i en sommarstad?' Människan som går jämte dig kan vara djupt försjunken i både det ena och det andra, hon kan ha rakblad som bästa vän, de kanske ligger hemma i byrån och väntar på henne - men du vet ingenting. Om man är van vid att må sämre så är det ganska lätt att se på andra om de mår bra eller inte. Och de som har lätt för att se sådant ser det överallt, utdraget över hela samhället. Och ja, även på en solig sammargata. Det är fan inte svårt att räcka fram en hand, att säga 'hej!' eller att till och med, hör och häpna, gå så långt att bjuda på en kram. Vi är inte en och en, vi ska inte slåss mot alla andra om egen mark, ordspråket 'sköt dig själv och skit i andra' är en svordom. Det är så, att alla är vi. Först när man ser sig själv som en i mängden, en av alla kan man kalla sig människa. För fan, du som inte håller med nu, vem har gjort den skärm som du tittar på nu, vem har gjort dina kläder och den stol du sitter på nu? Allt går tillbaka på människan för den andra människan. Det är dags att börja inse.