Flera vänner är här. Någonstans. Kan inte se dem just nu. Världen är ett hav. Folk. Bara inatt.
   Det är svårt att komma ihåg att jag faktiskt hade ett ytterst seriöst och givande samtal för några dagar sedan. Sådana stunder trodde jag nu hörde järnåldern till (då ungefär innan TV3 startade, innan kriget bröt ut i Sverige). Jag satt faktiskt med en person och något som kanske kan kallas medmänsklighet glänste till i personens ögon och tal. Där ser man, tänkte jag - vissa har fortfarande inte dragits upp med sina djupa rötter från gemensamhetsmyllan och klätts i "vi tittar bara nedåt (för de där är så mycket sämre än oss)"-attitydens vackra 10tusenkronorspälsar.
   Fan, var är dom?
   Där är han! - ja, han är Bra Att Hänga Med.
   Ska gå till honom.
   Jo, det var ett bra samtal. Jag får tilltro. Det liknade samtalen jag har med mina imaginära vänner - de vänner som jag så väldigt gärna skulle vilja framtvinga in i verkligheten - men som bara blir meningar och ord. Ja, kanske, lite hopp, ja faktiskt. Som en stilla horisont med grandiosa fast sublima kulörer som dansar i suburbsk sommarnatt - som hennes sandiga hand i min med saltvatten runt våra fötter - som fem lyckliga kamrater dansande på ett tak med månljus som kuliss. Ja, gemenskap.
   »But we are innocent when we dream, when we dream - we are innocent when we dream, when we dream«
   Ramlar ur tavlans ram igen.
   Jag dansar med henne.
   Dansar hon med mej?
   Hon frågar om jag har läst den boken. Jag säger nej. Får jag citera, frågar hon. - Det finns inget vaccin mot det som kallas livet. Mm.. så är det.. tror jag. Kanske.