..natten tyst, jag är fullständigt vaken. Något rör sig i en buske nära mig. Jag rör mig inte det minsta. Här är ingen, jag är ensam. Men jag är inte ensam. Luften strilas genom mina lungor, som om den gjorde mig totalt transparent och genomträngde mig och varenda atom som är jag. Och när jag lyssnar, när jag är helt still - det är som om jag rör mig hela tiden. Vi måste vidare!, en röst ropar. Jag tittar bort mot staketet. Det doftar dagg. Flera människor springer där borta. De är klädda i gult, rött, grälla färger. Jag springer efter, de skakar på mig, de puttar mig, de skrattar med mig. Vi springer över den gamla ängen, förbi det förfallna huset, en hund skäller, tre stjärnor är extra tydliga på himlen. Vad är detta, det finns människor överallt, jag ser ansikten, kroppar, kroppar som om de vore levande träd, de är tusen, de är miljoner. Vinden viner runt oss, viner nära nära våra kroppar, genom oss! Vi skrattar tillsammans, springer snabbare och snabbare, ramlar fast kommer upp igen, slår grenar i ansiktet men skrattar.

Även ensamheten glöder med alla andra. Må vi göra detta tillsammans någon gång - som om, som om vi vore barn igen.