Satt nere vid kanten av kanalen tidigare idag. Här i Gamlestaden. Satt på bänk, ljuv sol ljuv strålade på mina armar, skjorta uppkavlad. Har som det ter sig endast levt med mina tankar ett tag, ett par dagar. Jo, jag har träffat andra, men tankarna är mina, endast mina. Växter, små träd där nere vid vattnet. Den friska doften. Jag blir lite smått – kanske kan kalla det – ’hög’ av all gränsskogsdoft och brännvinsvirkessvindel. Du, ja jo, – jag berättar inte så mycket för de jag träffar,… jo, jag menar – jag håller mycket därinne vid stoftbehållaren, hjärtat, pumpen – skulle vilja, men nja, nej, – det kommer inte ut, det kan inte komma ut. Har inte orden, de räcker inte till. Men så är det ju att vara människa: – orden i språken räcker inte till när vi verkligen behöver veta, tala – när man verkligen behöver handen där, själen i lä
   Bärnstensvin.
   Sjuttonmiljonerssol.
   Stenen, där nere – längst nere i magtrakten. Den fördömda brodern och systern, min eviga svartkolsssten.
   Vad är, vilken är ’hemligheten i hemligheten’? Den tunga grenen över vattnet. Under den; det gränslösa mörkret: all längtan, alla dagar och alla nätter. Just där. Stenarna som tycks röra sig då vattnet stilla omsluter och sedan släpper dem. Ner och upp. Över och under. Vattnet, grenen; det gränslösa mörkret. Just där i ett stilla foto. Framför. Självklart. ’Hemligheten i hemligheten?’ Bara du, bara jag. Men ingen vet. Ingen kan veta. Grenen, stenarna, hela scenen talar ett språk som jag inte kan höra. Jag står utanför. Och de lågflygande måsarna skrattar åt mig, skrattar med hela vyn.
   ’Om det man inte vet, bör inte tala.’
   Det själv-klara livet, - i en värld av endast frågor. Hur är det möjligt?
   Den illusoriska frågan, frågetecknet. Stöter till död. Skapad av dig är den också möjlig att icke-skapa. Ruinera och trycka bort, besegra. Den illusoriska frågan, frågetecknet. Endast i dig, ja endast i dig. Rök vid horisonten. Ditt känsloliv. En strimma av eld.

’Endast tystnaden har det fulla ordet, det fulla blodet.’ Stanna i natten. Stanna i tystnaden. Stanna i ensamheten. Andas mörkret, det sköna, det samtidigt ljusaste, vackraste. Den o-ändliga stillheten. Avbrottet från livet. Pausen och det inre sommarregnet stilla över varm kropp. Friskheten och pianofingrars vila. Ögat slutet i sig självt. Endast icke-tid. Endast ande-tag.

Birgitta Trotzig:

Resultat, självbehärskning – allting är förgäves, allting som människan kunnat tro var förvärvat och säkert, är borta som om det aldrig hade varit. Där är bara den outhärdligt färska smärtan som åter och återigen bryter upp och sköljer fram och för med sig ett mödosamt uppbyggt liv – heder och ära, tålmodigt, genom tusen förödmjukelser timrad självaktning, mödosamt tum för tum vunnen frid, allt virvlar bort som hjälplösa stickor och strån i en stormflod. – Men i mörkrets hjärtpunkt är din örtagård.

I tystnaden fullbordas jag.

Livet som det allra vackraste. Det mest upphöjda, skimrande. Ja, det är möjligt.

Endast i tystnaden endast
Ljuv igenkännelse ljuv
Dansar löven dansar

Handen inför rosen
Rosen som mål, ett nu
För dig jag dansar

Dansar löven dansar