Man slutar bry sig. Man slutar bry sig. Man märker att allt man gör slutar i ett intet. Själen finns väl inte, man börjar tänka så – att själen finns inte. Vi är klumpar av materia som genom illusioner som kallas hopp och fri vilja slänger oss ut i labyrinten igen och åter igen. Så man inser, eller man inser efter viss möda och längtan, viss längtan efter skönhet och gemenskap – att man börjar sluta bry sig. Man ger sig in i rutinerna, man ger upp sitt krav på rättvisa och lugna lundars viskande och ställer sig med båda benen fast förankrade i den mänskliga kön. Det är strejk i Berlin, tredje världens människor utnyttjas och svälter, hon eller han älskar dig inte, du kommer knappt upp på morgnarna – man inser att man bara kan sluta bry sig, att man slutar bry sig. Man slutar bry sig.

Eller?, – fan ta mig, eller?!

Vi kan dansa, vi kan dansa till ett rättvisepatos, en dröm om den slutgiltiga och upphöjda moralen som kramar och kysser oss med gemenskapens varma andedräkt. Skönheten skall fan finnas där, den lugna lunden – moder natur – ska sträcka sina lövströdda armar och välkomna oss in i Utopia. Vi ska komponera detta rättvisepatos med stråkar och sång och skrikande gitarrer, med välmenande blickar och kramar och kyssar, med kraft och styrka och ett förakt för makt!