Konstnärer är de freaks som inte passar in inom ramarna för något annat yrke – i alla fall enligt en av mina allra bästa vänner som är konstnär. Han resonerar på följande vis: konstnären är inte tillräckligt sjuk för att hamna på mentalsjukhus, utan måste institutionaliseras inom ett annat slags kategori, ett ingenmansland mellan normal och icke-normal för att överhuvudtaget kunna kategoriseras – nämligen i konstvärlden. Konstnärerna förhåller sig gärna till de regler, eller icke-regler, som existerar här. Här legitimeras, och till och med ibland geniförklaras, ett agerande som i ett annat sammanhang kanske skulle ha förkastats som exempelvis skadegörelse eller som moraliskt vidrigt. De platser och utrymmen som är upplåtna till konstnärens förmån är ofta i det närmaste sakrala, här viskar man helst och man låter sig gärna hänföras av Konsten med stort K. Här identifieras det som är konst och därmed också vad som faller utanför. Allteftersom konsten utmanar de givna ramarna blir det dock svårare att upprätta något som ramar in den – en arkitektur.

[Ur Introduktion till Marc Bijl Av Power Ekroth]

Från: SITE