en spiralrungande dans
genom det höga takets rum
andas och lukta, spinna, försvinna
trilla ned till deras fötter
skaka om – upp igen
hand i hand
snabbt

Tror att jag är på rätt väg. Men vad är rätt väg. Kommer på mig själv att sova halva dagen och stanna uppe sent in på den daggdoftande sommarnatten. Vackra ord, javisst, daggdoft och sommarnatt. Men vad är rätt väg. För några dagar sedan mötte jag en vän som jag inte träffat på cirka sju år, han sa: ”Oj, du har kavaj och bor i Göteborg, det har hänt saker för dig, jag som trodde att du inte skulle komma någon vart alls!” Tack, säger jag, verkligen. Jo, jag har ju kavaj och bor numera i Göteborg. Men det är liksom inte så svårt att gå till Myrorna och införskaffa en kavaj för etthundratjugofem kronor och hitta ett rum i ett kollektiv. Det är bara det jag gjort. Och så läser jag ju en del, och får lite tröst på mitt trötta kuvert sådär ibland. När Mattias Alkberg skriver följande i ’Göta kanal’ så tröstas jag, han talar för mig också:

Autodidakt. Illitterat.
Jag blir så nervös av det jag har framför mig att jag slänger mig med ord,
ett språk som för mig är helt främmande egentligen.
För vad jag faktiskt menar är: om min brist på utbildning kommer att ställa till det för mig.
Eller om jag än en gång lyckas fuska mig igenom något med hjälp av min poetiska förmåga,
mitt otroliga självförtroende? Min, vad ska jag kalla det, intuition?
Även om ordet intuition också är på gränsen.
Självklart kan man då undra varför jag inte skriver så på en gång.
Men det får man inget svar på. Så är det bara.

Så, det är så även för mig. Att jag fuskar mig igenom livet med hjälp av min poetiska förmåga. Och jag är rädd för att den ska dala någon dag, att den ska tyna bort. Att jag då kommer landa i ” inte komma någon vart alls”-land. Det smärtar lite måste jag erkänna. Men jag älskar litteraturen, det skrivna ordet, poesin och dansen, den exstatiska musiken och de meditativa rytmerna. Det är där jag bor – i böckerna, i daggdoftande sommarnatt med stilla regn. Och jag älskar gemenskapen – hon och han, de – fastän den är det svåraste som finns att greppa, att den sjunker bort och aldrig är beständig. Att jag liksom alltid hamnar i mina egna händer, mina egna ord gång på gång. Och det är ju självklart så att jag skriver detta på en webbplats bara för att någon – du – läser det. Det gör mig mindre ensam, och det är kanske en ursäkt för att inte ”ta tag i mitt liv”. För allt jag har är mina ord och min kropp. Verkligen. Jag rör mig, talar och skriver. Inte mer.
   Och jag brukar framhäva barnets lek. Den är för mig det ursprungliga, den största uppmärksamheten och lyckan. Barnet rusar i gräset, ramlar omkull, springer vidare. Barnet somnar när det är trött, det vill absolut äta när det är hungrigt. Dess blick glänser och tindrar. En konstnär, om det finns sådana, borde med all vilja bli barn igen. Inte skapa för att visa upp, konservera, skapa namn – utan skapa för att skapa, vara för att vara. I de orden ryms magin, trädets skönhet, varats absoluta nu – inte framtid, inte dåtid – det sälla nuet med all dess inneboende kraft. Skapandet är livet, allt som fångas in av sinnena. Att röra sin hand genom den fuktiga luften borde vara det genialiska penseldraget.
   Jag minns stunder då jag varit med någon jag älskat och samtidigt varit medveten om att det ska spricka, att relationen har ett absolut slut. Framtiden är skräck, dåtiden kommer att bli sorg – endast i nuet kan jag framleva. Är det möjligt? Och hur kan man leva i ett ”modernt” prestationssamhälle som konstnär, som ”barn”, med alla samhällets krav och rop på ansvar? Är det möjligt? Nja, jag vet inte, men jag försöker. Ulf I. Eriksson skriver i ’Exempel – anteckningar i levnadskonst’ att ”revolten söker sitt ursprung nere i barndomen”. Och jag tror det är så att den frihet, glans och åska som jag så längtar efter har sitt ursprung i minnen från barndomen. Och eftersom jag vill vara där igen, vara skönheten och upprymdheten, – så verkar jag inte ha något annat val än att bli konstnär; att bli barn.

en spiralrungande dans
genom det höga takets rum
andas och lukta, spinna, försvinna
trilla ned till deras fötter
skaka om – upp igen
hand i hand
snabbt