..vi ser en anledning till underkastelse, att vi är tvungna att (som om genom en osynlig kraft) lägga oss ned och bara vara mottagande, vara de som styrs. Att han och hon, de, är mer värda, att det är dem det gäller. Men, med djupt tryck i skrivarens röst berättar han att det är en villfarelse av största art. På gräset, under dem ligger du. Så ser du på saken, så ser du på saken. Inte jag. Och inte behöver du göra det heller. Någon viskar: ’Livet är din föreställning, din teater, din scen..’ En virvel av tilltro föses genom dig, den börjar i fötterna och arbetar sig upp till ditt vackra ansikte och skapar ett leende, en kraftfull blick. ’Man står inte vid sidan av eller före, man står jämsides, tillsammans, med varandra. Ingen skall skämmas, ingen människa skall skämmas. Vi är de allra vanligaste människorna, de allra mesta människorna, slutprodukten som är du, han, hon.’