Han tar tag i hennes axlar och kastar ned henne mot gräset. En blick av ilska och ett brett leende finns i hans ansikte.
   Hon har just berättat om hennes problem, henne tvångsartade tankar, hennes djupa grubblande. Han svarade bara med ett ”Skit i det!” och hon blev besviken, svarade med ett surt ansikte, ett misstroende.
   Han besvärjer: ”Du, jag vet att du nu blir besviken, att du ville ha andra ord från mig, att du ville att jag skulle vara förstående. Men jag lovar: jag är förstående, jag vet precis vad det handlar om. Jag har vart där så många gånger själv! Men du måste slå ut! Du måste sluta grubbla! Tro mig! Vi måste dansa, irra runt, leka, revoltera..”
   ”Men..”
   ”Avbryt mig inte nu, följ mig ned till vattnet, du ser att det finns en förfriskande glödande sol däruppe men du känner inte ens av den! Hur kan du klaga när en brännande sol finns däruppe, en solgud som vederkvicker våra frostsjälar? Om du vill att jag ska hjälpa dig, låt mig då ruska om din själ, slänga ut den ur din misär och förena den med mina fötter när vi springer tillsammans, där nere, där nere vid vattnet! Upplev livet, för helvete, upplev livet! Döden har sin plats i döden, inte i livet. Låt oss bli dårar, och sluta aldrig att springa in i den djupt röda skimrande friden!”
   Hon är överrumplad, hon är överraskad av honom, han som alltid är så lugn, så stilla. Hon tittar på honom, in i ögonen. Han ler fortfarande, det verkar inte finnas ett tecken av rädsla i hans ögon. Han sjuder, han skiner och den brännande solen reflekteras bländande i hans kolsvarta pupiller. Hon tvekar och tvekar igen men något, något som har sprungit i låga kan inte släckas i henne. Hon ser en chans, ett tillfälle för uppbrott, liksom tiden är knapp – hon tar honom hårt i sin famn och vrider runt hela hans kropp så att det blir han som blir liggande mot gräset. Hon reser sig så att hon sitter på hans mage och har hela hans kropp under kontroll. Hon börjar flina och tar tag om hans kinder med båda händerna och ruskar han ansikte ordentligt. Han skrattar. Med iver i ögonen skrattar även hon: ”Låt oss gå till vattnet, låt oss brinna, din jävla poetjävel!”