Lyssnar på ’Serenity’ av Esbjörn Svenssons Trio. Spåret är 1:50 kort och vackert. Utanför: träd, regn, mulen himmel. Befinner mig fortfarande i Halmstad. Befann mig hemma hos min lillebror Per igår. Hans lägenhet var fylld till bredden med folk. Alla tittade på Sverigematchen.
    Igår slogs jag också av min egen ofrihet. Min egen vanliga vandring från vaken timma till drömmande sömn. Samma mönster. Men det är helt ok. ’The Wraith’, spår 4, kommer på. Åh, uppåttempo. Skönt. Det är jazz. Jag ler. Det spritter i kroppen. Önskar jag kunde spela likt detta.
    Det mullrade tidigare idag. Ett dovt klagade ljud kom från öster. Det förde med sig sin tunga sång in genom de öppna fönstren, genom springorna, mellan träverken. Samtidigt slår små kalla droppar ned mot altantaket just utanför. Min hud blir knottrig, en iskall frisk känsla vandrar från mina fötter upp genom kroppen fram till mina fingrar som för stunden spelar på gitarrsträngar. Mullret blir ännu dovare. Himlen, som var en solgult lysande silkestråd tidigare, vänder sig hotfullt emot oss härnere och som om rent plötsligt vävs hela omgivningen in i ett disigt mörker. Jag ser grannen tända lampor i köket och genom fönstret stirra uppåt med aningen förbryllad blick. Dropparna slår hårdare och oftare mot taket. Jag blir lite meditativt sömnig, och på samma gång kittlar det i magtrakten och en något spirande växande känsla växer fram till mina fingrar. Ängens midjehöga gräs rör sig i takt till vinden likt vågor. Ett lugnt havs vågor. Upp, ner. Revolterande, försonande. Det är som en koltavla, en teckning med vilda träd och buskar, en välvilja som involverar, kolet sprids över pappret med svarta fingrar. Muller igen. Nu är det nära. Grannen står utanför på sin altan och röker en cigarett. Hon har ett förväntansfullt leende på sina läppar, blicken uppåt mot skyn. En katt stryker runt buskagen, är redo att hoppa, att fånga sitt byte. Jag ställer ned gitarren, som om ett skådespel befinner sig därute. Förväntansfull. Min rörelse. Katten hoppar aggressivt in i en buske. Grannen lägger armarna i kors. Muller. Det är musik i luften. Jag blundar. Den lugnaste extas. En aning av frihet.
    Sista spåret är på: ’Reminiscence of a Soul’. Nummer 11, långt spår. Elgitarrer kommer in.
    Tillbaka till gårdagens tankar om frihet. Jag började läsa ’Frihet och öde’ av Rollo May. Låg på soffan och läste fram till halv tre på morgonen då ljuset började springa fram från de tidigare så mörka buskagen. Mays bok handlar om personens frihet, subjektets frihet. I förordet skriver han: ’Den här boken behandlar den inre personliga friheten som bär upp den politiska friheten’. Alltså: frihet i själen, frihet i samhället. I första kapitlet beskriver han friheten som det mest elementära i människans väsen. Han citerar den tidiga existentialisten Schelling: ’Människan föddes att handla, inte spekulera’ och ’All filosofis början och slut är – frihet’. Vidare skriver May: ’De nytida existentialisterna uppfattar friheten som den mest hotade kvaliteten i vår moderna tid med dess löpande-band-princip och förtingligande av människor’. Sartre påstår att frihet och att vara människa är samma sak. May skriver:

Att frihet och vara är ett och detsamma framgår av det faktum att vi alla upplever oss som verkliga i det ögonblick då vi träffar ett val. När man säger ”Jag kan” eller Jag väljer” eller ”Jag vill”, känner man sin egen betydelse. En slav kan inte hävda något sådant. ”I valhandlingen, i min frihets ursprungliga spontanitet”, skriver Karl Jaspers, ”uppfattar jag mig själv för första gången som mitt eget sanna jag.” ”Existensen är verklig endast som frihet … Friheten är … existensens vara.” ”Endast i de ögonblick jag utövar min frihet är jag helt och fullt mig själv.” ” Att vara fri innebär att vara sig själv.”

Vidare ger May mycken kritik mot det moderna amerikanska samhället (boken är skriven 1981). Den frihet som finns i det amerikanska samhället är inbäddad i materialism och hedonism. Och May skriver att denna frihet ofta är en avart av det som egentligen är frihet; att ordet frihet i USA har fått en dålig klang, att det har modifierats om till något som bara bitvis påminner om dess ursprungligt mer historiska innebörd. Han undrar hur vi på något vis kan känna frihet när atombomber, svält, vätebomber och arbetslöshet existerar runt omkring oss. May skriver om den falska friheten – flykten till jobbnarkomani, droger, sex bara för sakens skull. Samhället är alienerat och narcissistiskt. Vi försöker fly bara en stund till någon kortvarig oas – en illusionens frihet. May skissar vidare och citerar delvis fransmannen Alexis de Tocqueville:

”Härskaren säger inte längre: ’Tänk som jag, annars är du dödens!’ Han säger istället: ’Du är fri att tänka som jag; ditt liv, din egendom, allt får du behålla. Men från denna dag är du en främling bland oss. Du får behålla dina medborgliga rättighter, men de kommer att gagna dig till intet. Ty om du söker dina landsmäns förtroende, kommer du inte att få det, och om du bara begär deras aktning, kommer de fortfarande att vägra’.” Den individ som tänker fritt blir utstött, och de flesta människor uthärdar inte en sådan alienation.