En plåtbutelj med rostiga kanter. Där, vid sidan av på marken. En skata pickar i sig jordnötter. Glömda. Bortglömda. Natten. Där på marken.
   Jag ser med det rena ögat. Vandringsögat.

En ridå av träd. Mot mörk bakgrund. Häxor i gröna klänningar. Långa klolika träfingrar. En tidsskrift. Dagar gammal. Glömd. Ett datum som om utsuddat. Allt virvlar bort i dagarna, timmarna. Dimman vandrar in från kusten. Idag för ett år sedan hade jag skor av bly. Det är minnen.
   Allt tynar bort. Glömda. Bortglömda.

Stunden är den som talar. Jag gäspar när ett minne kommer upp. Stenen, roten naturen. Staden som lyser upp himmel just bakom. Det rena ögat, den nya blicken. Att se.

Bryter av. Bygger en egen stig. Häxorna välkomnar mig. Mörkare än det mörka källarkolet. – Det dubbla utanförskapet att inte hamra med varandra det isolerade ögat spelar sin luta det är ingen lyra det är källarkol inte musik hon höjer ena ögonbrynet det är allt jag fick det är som om man måste vandra hela tiden man kan inte stanna det är att eruptera att stanna en liten råtta jag är en mus den tysta balansen att vilja vara att vilja sjunga att vilja slå igenom till den andra sidan för att äntligen höra henne prata tala som en amazon utan svärd det är att göra sig lite det minsta hon är ett skum på den stilla ytan avståndet den tredje milen jag kan inte se jag har blivit blind.
   Det rena ögat. För mycket socker. Jag eskapulerar tre gånger i minuten.

’Den mannen har slagit sig ner för att alltid ligga.’
’De dansade i dagarna tre.’
’Han låg ned alltid hela tiden.’

Andetagen de lugnaste. Myllan, den ständiga sömnen. Min hand faller mot lakan vitt. Vi sover, vi sover. Det doftar honung. Den endaste beröringen.