Dessa ord är skrik i ett tomt rum. Ingen ser dem, läser dem, mer än jag. När allt hopp har tynat bort, när all kommunikation med andra är omöjlig, när kroppen slagits ner till sängen och frågan/skriket efter hjälp bara stutsar mot isolerade väggar; då inser jag ensamhetens råa styrka. Ingen Gud, ingen skön melankoli – bara inget, inget, inget; bara intet, intet, intet. Är det Intet jag ser, hör? Stirrande in i samma gamla vägg. Här lurar den slutgiltiga ensamheten.

Alla frågor.
All längtan.
När jag frågar, så hörs ingenting.
Intet, min ovän, jag hör dig.
Du hörs inte, men jag hör dig.

I alla ord, i allt detta, min ovän du härskar.

Och du, isvidders härskare, när du så för en stund lämnar mig –
är jag tillbaka utan ha vunnit något, utan att ha sett något,
och livet står framför mig svulstigt och till synes obestigbart.
Du tar, och du ger tillbaka. Isiga bergväggar skall igen klättras,
den förlorade tiden igen tas tillbaka.

Och när allt är återställt, när handen har blivit van igen,
så väntar du skrockande, min ovän, och pekar stumt
mot branta hala stigar. Du tittar på klockan.

Men jag har hört talas om din förgörare,
som stadigt står och väntar. Och, hur du än gör
– låtar han den lätta handen krossa hela ditt rike.