Forts. – Endast för förryckta.. :)

Jag trycker ner tangenten D nu.
Här. Nu. Eller då. Någon annanstans.
Jag sitter här, eller satt här.
Du sitter nu där du sitter, senare, men dock nu.
Jag vill komma fram till dig, det är det jag vill.
Man kan säga att text bara är text,
och oftast är det så.
Men jag vet, eller tror, eller –
jag hoppas att den kan vara mer än så.
Du sitter ju där, du sitter ju där nu,
nu när du läser. Vem var jag, var är jag,
vad har hänt mig? Kanske ingen som vet det.
Men du, Du som läser detta,
du måste veta att jag tror på dig,
att jag ser dig, att jag förlåter dig,
att du är värd det som du inte tror du är värd.
Att du verkligen är värd det, att jag nu här –
tidigare eller senare - just vet detta.
Att du helt sant är jag.

(…)

Man önskar sig, jag önskar mig att alla önskningar, förhoppningar och all längtan skulle kunnas tas bort. Om man kunde leva som stenen skulle det vara mitt val.



I ett avlägset hörn sitter han och gråter, jag hör honom hela vägen hit. Det är den rädde pojken och hans stela tårfyllda drag. Jag vet inte. Kanske han förtvinar och försvinner, kanske man måste döda honom. Kanske mobben med facklor kommer att sticka ner honom med trubbiga svärd. Mina svärd. Döden han hör, flickan han längtar. Men döden är flickan. Flickan är döden. Det endaste kairos tycks vara döden. I en livstid av evig tid, i fönstret stirrande och igen och igen stirrande, - monstren samlas och äter på hans fötter. Nej borde vara det giltiga svaret. Men människan är människa, dum nog att tänka tanken att det skulle finnas något annat. – Jo!, jag kom på att det där, och det där, och det där.. Följ mig. -

Nej. Nej.

(…)

Som om vår trädgård var insvept i tropisk regnskog (…) –

Kaptenskättingar över kroppen,
och havet som var så vackert.

(…)

Jag saknar dig. Vi har känt varandra så länge men jag saknar dig, det är som om jag efter all tid inser att där fanns mer. Men du är långt borta nu. Gammal, nej, jag vill inte bli gammal.