(…)

- Kan du finna din plats i ett sammanhang? Kan du känna att du är en kugge i ett historiskt skede eller att dina gärningar har ett, så att säga, ändamålsenligt uppdrag? Vem är du när du har växt upp i en förort, en borgerlig sekulariserad förort till en mindre stad? Är du dömd till en kvävande anonymitet? En anonymitet även för dig själv?

(…)

Skrivandet är en ursäkt. Det är en saknandets melankoli, en saknandets melodi. Det är den ensamma vandringen i ett för länge sedan dömt och glömt samhälle. Det är att inte kunna vara det man vill. Det är att se ett gulrött halvdisigt skimrande ovanför storstaden men inte ha något sätt att ta sig dit. Bussarna har slutat gå. Natten blir snart till kvävande höstmorgon, dansandet i tankarna blev inte av denna gång heller. Blonda bestar vandrar på gatorna, bystfulla egenhändigt krönta drottningar småler och ser arroganta ut. Staden är bara ett enda kvarter, inget val finns, du måste vara här med dina fiender. Jag reser en hand och viftar och hälsar, grannen svarar med en misstänksam blick. Jag tar på mina svarta byxor och mina trasiga glasögon och skäggstubben som inte har tagits hand om på flera dagar. Och i det rika samhället slås jag ned av plånböcker tjocka som dubbelpipiga jaktgevär. Hör ni mitt ressentiment? Är det ett ressentiment? Är det avundsjuka? Nej, o nej. Vad är det främlingen säger, den främling som man aldrig kommer att träffa förutom i sig själv? Vad tycker du om guldet? Jag hatar det som ni hatar Gud. Vad tycker du om skönheten? Jag hade gärna dyrkat henne, denna för alltid försvunna gudinna. Man vad gillar ni då, du mystiska främling? Molnen… molnen… ser ni… molnen där borta! –