Titta till vänster, vad finns där? En tidning, ett husdjur, en blodig kniv? Vart man än för blicken, tanken eller känslan springer nya subtila saker fram. Detta är de fragment som bygger något.. eller kanske ingenting. Ordningen mellan dem konstruerar vi. Vi konstruerar sanning precis som jag gör här. Därför är inte detta sant, därför är detta förkastligt. Men, på samma gång är det kungligt – fragmenten. Att helt och hållet avsäga sig anspråk på sanning. Att skriva sig vidare till dig som läser och röra mig ut ur det som du kommer att göra, dina handlingar. Anspråkslösheten. Du är inte du utan mig. Jag är inte jag utan dig. Anspråkslösheten – fragmenten.. (När jag skriver detta tänker jag på hur vacker bloggen egentligen är; hur den rör sig som daggmaskar under jorden och sprider dessa små handskapade informationbitar framåt, framåt. Ogreppbart, överallt, handen som försöker greppa havet. Delar av mig har förökat sig till de mest vilda av platser.)



Fragmenten –

Det tilltar

Tänkte gå ner till havet. Det är en bra bit dit. Och på vägen kan man se gatlyktor, tindrande stjärnor och om man har tur även hundskit. Nå, jag gav upp den idén.

Vissa saker flyter in i varandra. Jag hade en sexdröm för första gången på, nå, jag vet inte hur länge. Jag hade henne framför mig och hon ville, men jag kunde inte, jag kunde bara inte. Något var i vägen. Muren. Intellektet som skär av upplevelsen. Talade med S. Hon sa samma sak. Uppgiven drack jag mer. Vad ska man skriva, vad ska man producera, vad ska man publicera.. Nå? Tror det bästa är att bli dömd från början. Det ger en frihet till att ta död på sig själv för att sedan låta orden komma. Bloggen ska vara fri. Skrivandet skall vara fritt. (Säger jag.) – Nå..

- Ja, bloggen. Jag kan erkänna den nu. Jag kan se dess nytta (nytta.. smiley). Jag har skrivit på nätet sen urminnes tider. Genom detta förlöser man en hel del. Feedback kommer. Många personer läser som man aldrig kommer att se den minsta skymt av. Men de finns därute, du finns därute. Jag kan känna dina ögon över textraderna och hur de äntrar dig. Sen kommer de att vara där. De kommer aldrig att lämna dig. Ansvar? Hm.. ja.. Tänkvärt. Men jag tror på det positiva. Det sociala samspelet bygger mycket på självcensur. I en butik eller på en tågstation, på det lilla unkna kontoret. Jag läste Martin Buber tidigare och han skrev några rader som jag knappt minns men som öppnade mina ögon på vidgränsartat sätt. Ska vi få kontakt? Då måste någon börja. Någon måste kasta ur sig orden, någon måste gå fram och säga hej. Några måste bli betraktade som idioter. Jag läste om romare som hade något som liknande en institution; det var varje mans (jag vet inte hur det var med kvinnor då.. icke leende smiley) rättighet och skyldighet att bli hjälpt och att hjälpa. När en människa mådde dåligt på något vis kunde han (som jag uppfattar det) gå fram till en annan människa (vem som helst tror jag) och fråga efter hjälp och den tillfrågade var skyldig att hjälpa honom. Om en tredje person sedan kom fram till denna svage och frågade om hjälp så var även den svage i sin tur skyldig att hjälpa denna tredje person. Ett socialt samarbete på.. (kanske hög nivå.. jag vet inte). Nå ja, fragment –

Kanske skulle gå ner till havet ändå.. Tio minus, nja..