Små saker –
de börjar sippra ut, rinna ned, förtvina. Följ mig. Jag hörde din röst.
Jag kan de här sakerna, jag har varit med förr, allt detta har aldrig svikit mig. De mörka skotten som bildar buskar och träd, sugande blod från mina nerver – jag har alltid varit här. Och dina ögon, dina ögon när du låg framför mig och tittade mig i mina spränga glober. Du, tvekande och med flackande blick, stinn av alkohol och ett för länge sedan krossat hjärta. Jag var den som du valde för stunden, där var andra men din så kallade fria vilja slöt sig runt mig. - Och du kunde tagit vem som helst. Men jag dög för stunden. Och du låg framför mig.

Och –
jag ser dessa saker. Under buskagen där solen inte tränger in ser jag något som jag inte vet om det är riktigt eller bara en villa, en röst som inte finns. Min blick blir suddig inte koncentrerad bakom vet inte kan inte vem är det som är jag kan jag se dig vem är du. Under buskagen. Under hjärna och kropp, under kapital och kläder – vad finns där, vad finns där?

Sen reste du dig upp. Vi var klara. Du hade fått ditt. Jag hade fått mitt. Men ändå inte. Kontinuitet – du ställde dig upp och tog på trosor och behå och kjol och ditt socialt acceptabla ansikte. Sen gick du. En i mängden var jag. Melankolin kom och stannade som en viljeslukande igel – men nu är den borta och ett tomt skal ligger på golvet. Jag har bytt hud och ställer mig till den borgerliga verkligheten. Det var en dröm, alla har haft en dröm, en dröm blir aldrig verklighet. Det är inte att jag är krossad, det är att jag föds in i likgiltigheten. Och du hjälpte mig hit.

Blind av dig
en gren över vatten
Jag försökte
hårt och modigt –

     men man trillar alltid dit igen
     Sen är klockan och jag minns kropp
     och ansikte. Vad lurar
     därnere?

(…)

Valet mellan arbete och ickearbete. Istället för. Det förslösande livet; brinnande, i rörelse – dra benen efter sig i ett ständigt sökande. Inte en plats med en mening, med ett syfte. Istället land till land, län till län, bok till bok, hand till hand, säng till säng, kropp till kropp, kön till kön.

(…)

   Ser en skata och ett par människor stående vid en splitter ny bil. De talar och skrattar och den ena av dem pekar på bilen. Den ena äter en glasspinne och de ser ut att vara nöjda, de ser ut att ha vad de behöver. Ett landskap av vita och gula villor tornar upp sig. Legobyggsatser. Illusionstrygghet. Inferno. Brutala slagsfält. Hundar och katter. Gungor och studsmattor. Svältande barn i andra länder. Den unga kvinnan som nekas abort efter våldtäkt. Äppelträd och päronträd. Flintastekar. Ett barn skrikande på gatan. Militärer skjuter och den lille figuren genomborras av gevärseld. Skatan lyfter. Människor omedvetna likt infernaliskt genommurkna trädstammar. Jag andas äckel, min mage är sur, kaffet smakar illa. Strindbergs Inferno är mitt, jag ler, jag spyr, jag gråter, nej – nej – nej! Var är den vita katten? Var är den vita katten?! Ha ha ha! Brinn mig in i det absurda!

(…)

En storm är på väg in. Ett högtryck ligger över delar av Tyskland och Polen. Temperaturen där är runt 40 grader. Värmen är på väg hit, men först ett enormt oväder. Det bränner och slår, något ligger över huset och trädgården, måsar och svalor flyger högt högt. Allt skall komma, allt skall slå ner, allt skall förgås. Och –

(…)

En skön blixt. Blodet stiger. Nyanser uppenbaras, fantasin slår ut i blom. Händerna söker föremål att ta tag i, att förändra, omskapa, kanske förstöra. Sakta stiger det från fötter till hjässa, din hud ser brinnande ut, bilden i spegeln liknar dig och ingen annan. Du stiger till ytan och ser solen, upp ur det kalla vattnet samtidigt som du är kvar - malströmmen drar dig neråt, de tända ljusens subtila skimrande låter röd sammet supa dig neråt bland demoner och myters varelser. Längre ner, längre ner till kaskelotter och jätteblickfiskars brutala strider. Rörelsen, strömmarna – äntligen höjs penseln och pennan.
   Denna text är menad att höja dig. Slå ut dig. Rädda dig. Skrämma dig. I vissa ögonblick har vi inget val. Droskan störtar fram mot lavinen. Handen tar tag, helt korrekt, det är nu. Kairos. Texten blir klar för dig, tankevärlden blir diamant. Känslor är ja-sägande, barndom och framtid bringas i harmoni. Detta är en skiss. Vissa titulerade många av Poes skrifter som skisser. Varken essä, poesi, prosa – en sammanblandning som vill skapa och förstöra sammanhanget. Målaren skissar. Plötsligt finns en kontur, en profil på pappret - kanske bara efter några streck. Målaren kanske sluter där, för honom är det hela fullbordat. Fast fortfarande är det bara en skiss. Det har inga pretentioner gällande att skapa en fullvärdig bild – nej, en skiss är något oavslutat med lika många rätt som fel. Skiss - så är denna text och så skall den vara. Ta vad du vill ha, släng resten. Men det är bara Du, Dig som finns i detta samband. Och denna text skall väcka.

Forts...