Klockan slår tretton. Blind är jag.
Se! hur vägarna, dessa nerver,
dessa motorvägar i hög fart slingrar sig runt landet – och ljuset!
ljuset som flackar och blinkar till i vatten och kalla räcken…

Nu skjuts trummor in i mig.

Du är vid min sida och musiken är vad den ska vara.
Whiskey, ja det och det andra –
hon gav mig piller, kyssar. Jag
har läppglans på min svarta skjorta.

Nu ser jag dig så du var
då bara för några timmar sedan. Det blir –
klart.

Ja, du drog in mig på toaletten och knullade mig. Vi pratade om
städer och tåg och böcker och skivor och dekandens och
håligheter i den mänskliga godheten. – du är svartare är natten –
hon sa att hon inte trodde på godheten – den är absurd som -

Jag är bara din för i natt! Ja eller nej? –
Ok. Det är ok. Följ med mig ut på vägarna bara.
En och annan gitarrsträng ljuder. Jag är i en stad som
jag inte känner. Stod i ett fönster i en förortslägenhet
tittade ner, jag såg ett par ungdomar slå på varandra,
jag röt till och de sprang iväg. Jag hällde ut öl och långt där
nere slog vätskan mot marken.

Runt tjugo personer här. De kommer och går. På toaletten, det var där vi var.
I den gyllene whiskeyn bara några minuter timmar nu är det blir klart du
sitter där och musiken – och det gyllene! Ja,
det blir helt jävla klart, mer än klart – det är här jag hör hemma. Ingen väg att
förstå något är också ett sätt att förstå.