Tindersticks spelas. Dj:n som jag just snackat med lovade dom åt mig. Jag forskar rummet med min blick precis som min väninna. Det är konstigt hur lätt man blir blasé när man erövrar stad efter stad, bar efter bar, berusningsmedel efter berusningsmedel. Det här är inte mer inspirerande än tiden med mopeder och hembränt. Det stickar bara till i början, sen avtar det.
   Jag har läst om Edward Hopper i dag. Köpte en stor dyr bok om honom. Bilder och biografi. Spenderade några bakfyllda pillerpåverkade timmar att läsa och stirra plirande, plirande. På någon av målningarna, jag vet inte vad den hette (jag minns inte mycket i dessa dagar), fanns i en gråaktig bild en kvinna i rött röd klänning som liksom slog sig ut ur tystnaden – vann över omgivningen som bara en kvinna kan göra. Och – i all min banalitet – är det väl just den kvinnan jag söker i kväll. Den jag söker då jag letar med blicken över dansgolvet och folket i sofforna. Medveten om min patetiska inställning så ler jag kallt av självförakt.

Ligger jämte –
Det har varit det vanliga,
jag har dansat, druckit, slagits mot tiden,
allt möjligt ner i strupen. Som jag säger -
Att inte förstår är också ett sätt att förstå
det är enklare, mycket – men
kanske bara för vissa
och hur ska jag bry mig
Jag längtar efter moralen som
är minimal –
och är den inte det om man aldrig,
aldrig gör någon medvetet illa? (Och jag
gjorde henne kär i mig av fåfänga –
nu låter hon tårarna komma,
och jag kommer inte vara där)

berusningen slår –
ja, slår fram mig, Mig

efter, hon vid min sida
igen ett ansikte, ett av alla -
Liv som kvantitet, inte kvalitet

Slår genom natten som en rockstjärna
desperat tonårig, ett skämt för de troende –
De som blickar framåt som om framtiden
vore en självklarhet – vem skall tänka på Styx?

Klockan slår återigen tretton, man vill och man vill men –
Det slutar alltid när de tänder ljusen, det är inte så,
inte så att jag inte vill ha det lugna livet, nej inte alls -
Jag kan inte förneka att det tilltalar mig – och kunde jag,
kunde jag så hade jag valt det – men!
Man är den man är, och har man en svaghet ser man
kanske på andra med ett tårande öga –
Om inte, är det inte lätt att inte göra det?

Den goda människans ignorans. Flickan som inte
hittar sin mor på gatan – Ha! –
Vem stannar?

- - -

Men det är ok. Jag affirmerar. Säger Ja.
Lirkar stenarna ur väggarna.
Drar fram känslor av skönhet.
Sväljer pillret och ser nattgatlyktorna
svetsas samman med musiken och farten. Och –
Jag har folk runt mig, folk av alla slag,
alla lika insvetsade som jag. Genom rytmer,
genom whiskey, genom brinnande bas.
Och som ett slag av allt detta – hårt i ansiktet! –
finner jag gemenskapen. Detta har följt mig så länge.
Som att vandra runt de paketerade förortsvillorna sammansatta
av legobitar och inse att man måste spy.

Dubbelmoral och igen dubbelmoral.

- ”Jag tror på att bejaka ögonblicket, att se varje ting som det första man ser, jag är inte intresserad av att bli någon i ett samhälle som detta! Jag blir en dåre!”
- ”Du har uppfattat allt fel. Du kan inte leva så, det funkar inte när vi har det som vi har det nu. Du måste förändra dig. Man kan inte vara så flummig.”
- ”Du ska veta att fenomenologin är underbar på detta vis, den vill se varje ting som en ny upplevelse varje gång. Man förnekar människans omöjlighet att någonsin få en absolut kunskap om hur världen fungerar genom detta. Alltså att förnuftet inte räcker till. Det räcker aldrig till. Så för att kunna komma fram till en absolut sanning, Gud om du så vill, så måste man förneka förnuftet. Att bejaka varje ögonblick. Lövet är det vackraste som finns, inte en samling elementarpartiklar. Att stå över förnuftet låter en glida in i en närhet till något annat, något ursprungligare. Framtid vet jag inget om, minnen är bara minnen, i nuet: Allt är väl.”
- ”Jaha! Då så.. Du verkar veta vad du talar om..”
- ”Jaha, så det gjorde skillnad att jag hade läst en del. Den som inte gjort det då? Ännu mera flummig? Många inser detta utan att man läst en massa. Jag har sett att du aldrig ger pengar till gatumusikanter – du ska veta att de är mina bröder och systrar, precis som mannen som går i trasiga kläder över gatan där borta. Jag tycker du ska titta på molnen lite mer, de är alltid unika, alltid lika vackra.”
- ”Hm, jag måste vidare nu.”

Denna gång bjuder jag dig. Häng med upp på parkeringshustaket och titta på molnen. Salut.