Alltet, ja, det universella varat, ja, men det universella varat utsägs om ett enda blivande, helheten utsägs om ett enda ögonblick.

    Nietzsche talar om: ”Min dröm är att bli en ja-sägande i anden.” Det är just det det handlar om. Affirmationen för mig är inte selektiv (som jag sa tidigare). – Den vill slumpen och ögonblicket. Att hänga kvar vid det gamla och dolda (dåtid, historia, minnen) är onödigt, det är t.o.m. en omöjlighet för att till fullo affirmera stunden. Hur ska jag kunna hoppa om jag har en dålig erfarenhet av att hoppa?
    När du talar med en individ och hon slutar tala – gå till nästa individ och ting utan att beräkna och formulera för dig själv i tanken. Det är detta det kommer ned på – ett ja-sägande till ögonblicket, det blivandes helhet, det enda vi vet säkert. Det är dansen, rörelsen, den icke perfefkta cirkeln – ett brännmärke, en grym brännpunkt.
    Men ja-sägandet är inte en njutning. Ja-sägandet säger även ja, ett stort ja, till lidandet och smärtan. För utan dessa, inget liv. Om man skall affiermera livet till fullo måste man också affiermera lidandet, icke-njutningen och olusten. Kanske detta är den tragiska filosofin. Denna tanke behöver utvecklas, men det får komma.