Har suttit och sökt efter namnet 'Nietzsche' på några av våra större dagstidningar och fick upp en artikel i DN med titeln Varför Freud var tondöv. Här beskrivs Freud som ignorant inför musikens väsen, men vidare - inte Nietzsche:

Rüdiger Safranskis vackra Nietzschestudie "Tankarnas biografi" inleds med några sidor om musiken som inbegreppet av livets mening. Tjugosju år gammal skriver Nietzsche ett brev till vännen Erwin Rohde som Safranski citerar: "Allt som ... inte har med musik att göra väcker direkt motvilja och avsky hos mig...". Det är som om livet blir en förfärlig öken utan musik, och jorden en plats utan gensvar åt själen. Safranski skriver att Nietzsches hela filosofi kan förstås som ett försök att hålla sig vid liv också efter det att tillvarons musik har tystnat, det vill säga när jaget tappat förmågan att låta sig svepas med av stämningar.

Förmågan att försvinna i musik, i stämningar; genom böcker och solens skymning eller vad som är för ögonblicket genlyder i vad Nietzsche säger: - 'att kunna sätta sig ner på ögonblickets tröskel'. Men för den som har förlorat denna förmåga? Bara tanken på att få den tillbaka, att kunna få den genom vilja ter sig för mig nästan som absurt. Men, denna blogg och textsamling går vidare och för de fördömda, de som glömt musiken; - jag arbetar på detta problem med skruvmejsel och harpa..