1.
Då jag såg mannen var han alldeles stel. Det var för några år sedan vid en väg sluttande norrut. Det var bara genom en fönsterruta på bilen, i ett snabbt ögonkast.
   Han vandrade med sin hund. Snön låg tät på marken och djurets tassar gjorde djupa avtryck i det vita. Jag såg honom stanna upp och titta upp mot himlen.
   Minnen fastnar, om de nu är minnen. Men jag kan se honom som om han inte fanns. Blicken gav han molnen som en dåre. Han var däruppe en stund för att sedan komma ner, komma ner.
   Jag måste stanna upp för att se det hela, men som alltid, det undflyr.
   Nu är det sommar, bladen är gyllengröna i solskenet och mina ögon värker. Minnen är knivar, de vassaste. Men i nutiden har jag inget att hämta.
   Se molnen! O jag önskade.

2.
Det är inte möjligt. Det är röda draperier och det är opium. Det är vad jag vill ha. Jag vill ha vinet och gudar som dansar med mig. Jag vill ha henne, jag vill ha henne över mig med hennes mörka hud glimmande i det dimmigt svaga ljuset. Jag vill ha henne. Jag vill ha skönheten. Hennes skarpa drag, hennes så vackra ansikte, hennes varsamma hand mot min bara överkropp. Jag vill ha detta, jag vill ha henne, skönheten. En målning av Goya på väggen, en kvinna i rödaste röda klänning, hon svänger runt i de blinkande lyktorna. Marquez stämmer in i tonerna, mystiska figurer rör sig utanför fönstret. Gatlyktor i de gamla stadsdelarna, broar över mörka Styxvatten, hundar som ylar i de fattiga kvarteren, skönheten, skönheten, skönheten. Och molnen som rör sig över oss, varma och upplysta av stadens ljus. Hon reflekteras i mig, jag reflekteras i henne, hela staden är inne i mig. Molnen.