Jag ser inga vägar, inga stigar, inga tunnelbanor,
inget pekfinger mot en bestämd plats.
Jag ligger i ett dike vid sidan av. Våren är här,jag ser blommorna.
Eller så är det höst, jag vet inte. Jag tror jag ser snö.
Rönnbär lyser sammetsaktigt. Några av dem har ramlat ner
på en rostig gammal bil. En kråka pickar i sig dem, en efter en.
Sedan flyger den iväg – bort, bort. Den flyger fantasi, inte vilja.
Skönheten omsluter mig, oss.
Jag ser inga linjaler, inga klockor,
inga stora objektiv som vill fånga in avlägsna döda stjärnor.
Min bröstkorg öppnas upp och köttet omsluter mig.
Jag är inverterad.
Vänster hand blir höger hand.
Vänster hjärnhalva blir höger hjärnhalva.
Jag tror, jag tror att fåglar har stora hjärnor.
Mitt kött omsluter ditt då vi ligger i diket.
Du är jag. Jag är du. Fantasin vet inga gränser.
Lyssna till mig. Försök inte förstå, bara följ mig.
Ser du hur kristallerna i skyn mycket stilla faller mot oss?
Du har inget att frukta min vän. Mitt kött är ditt.

Men sen är också..