Hela vanliga verkliga dagen. Sen te. Sen några lugnande.
Hela vanliga verkliga dagen. Sen te. Sen några lugnande.
         - Och någonstans bland glömda mörka gardrober lurar tomheten.
        Min trogna gamla kärlek.

Och så visar sig orden igen – så lätta, så allvarliga, så skämtsamma.

Dom bygger ett nytt köpcentrum vid sidan av den stora vägen.
Än så länge är det ett kadaver, grått med inslag av tegelblod.
Kontrasten mot de andra mästerverken i omgivningen är förbluffande.
Människor springer för att få reans förstapris.

- Strunt samma, det är inte detta det handlar om,
nej, det är just det där kadavret. När jag åkte förbi
dess symmetri med gips och blodblött tegel och kablar
som nervtrådar upplevde jag skönhet.

Något växer upp, slukar kraft för att kunna resa sig,
penetrera sig själv, blotta ut sig, locka varelser
in i grytan, locka… Nja.

Men där fanns symmetri.
som fastgjutande och förankrande i ett grådisigt öde land.
(Det mest avskalade döda det mest levande?)
Jag fotograferade. Det där röda, innerliga, i den allomfattande
intet-heten.

hela den vanliga dagen sen te sen några lugnande
hela den vanliga gråbetongen sen symmetrin sen det röda

   Jag vill så gärna förklara det där, det där som
   framkallas. Det där som i en plötslig blick åt sidan
   kan fylla en med allt som verkar saknas. Det där
   så innerligt röda. Glöden. Åtta meter höga väggar, kvadrater,
   grå, intetsägande – och så!, den där punkten av
   rött kött, liv.