Glöd. Höstträd sträcker långa trädfingrar liknande nervtrådar mot himlen.

Korpen på fönsterbläcket. Tapp tapp, tiden är inne.
Ariadnes nystan är gjort av taggtråd.
Nevermore. Lakanet är isolerat vitt. Ser konturerna av en människokropp. Någon har gått iväg. Någon har lämnat. Betraktaren är inte människa. Rummet är tomt. Sängen. Stilla steg hörs vandra bort och försvinna. Döden slår en sista blick bakåt. Korpen släpper loss sina vingar. Rummet glömt. Nu är väggarna kala, vita. Sängen mitt i rummet. Konturerna börjar suddas ut. Lakanet sträcks och sängen är bäddad, ren. Glömskan fyller dalarna och kullarna. Namnet är nu blott en viskning längs avlägsna städers hamnar. Från gränserna seglar fartyg. De sista stavelserna lämnar landet.