Hon tittar på mig, och jag inser att hon kommer att lyssna. Hon är lovad till en annan, men jag vill säga de sista sakerna, de sista händelserna.

- Jag satt på en bänk, så var det nog. Igår. Bara några få människor syntes till. Klockan var runt ett på eftermiddagen. Mitt huvud surrade av tankar. Jag mindes, eller jag försökte minnas det förflutna, som om jag genom det skulle kunna hitta ett svar på det som är nu och det som komma skall, det som är sen. Jag flöt faktiskt in i melankoliskt underliga minnen och retningar från flickor och musik. En vind kylde mitt ansikte – jag spärrade upp ögonen och stirrade rakt fram. Rakt fram på plantor och järnräcken och en hel vy med himmel, byggnader, träd, människor. Men jag stirrade som om på en enda punkt. Jag var här igen. Tidig höst i luften. Rös till, glömde direkt vad det var jag tänkte på, vad som hade verkat så tilldragande. Och så satt jag där. Det var som om jag såg mig själv ovanifrån. En kropp, en människa, en plats. Och allt var nu. Ett tomt nu. Ett nu som vandrar med tiden, men som ändå tycks stå vid sidan av. Jag hörde någon enstaka bil köra genom samhället. Ett barnskratt där och ett skall där. En vind genom lövverket. Plötslig stiltje. Plötslig stiltje som om liemannen hängde över mig med sin långa korpsvarta kåpa. Bara en omgivning. Frånskuren. Inrutad. Tillfångatagen. Jag tänkte mig en stor vit kvadrat med en enda liten svart punkt i mitten, som en tavla, som en tavla jag borde måla. En tavla jag måste måla, måste möta. Måste? Nå, det var som.. det var som den där sista scenen från filmen Broken Flowers. Har du sett den? Han står..

Hon avbryter mig, tittar på mig och säger att hon måste ge sig iväg, men att hon alltid kommer att finnas vid mig. Hon ger mig en nyckel och viskar något luddigt om framtiden. Sedan går hon.

(…)

   (ser) ansiktet - blint tillbommat, otillgängligt, förstört, fånigt? Gatljuset vandrar över ögonvalv, kindbågar, näsrygg, läppar. Ögonen djupt i skugga som vattenytor i mörker under valv, ansiktet en under krig övergiven skändad katedral, tomma skuggor och strålkastarljus flackar över plundrade ytor.
   Rörelsen i ansiktet:
   "Följ den blinda fläcken!"
   "Var inte rädd, bli dåre!"

- Birgitta Trotzig

(…)

Jag håller med.