En korp ett tiotal meter framför mig.
Jag stannar och iakttar, jag står så i tio minuter.
Ibland slår det mig hur enkelt det kan vara.
Korpen lyfter. Tidiga höstvindar. Tror jag ser en aning rött bland löven.
En liten flicka plockar pinnar en bit bort. Hennes mor
sitter på en gunga, röker och ser vedervärdigt frånvarande ut.
Flickan frågar något, från gungan hörs inget. Jag går vidare.

Tillbaka där jag skapades, ur ena födelsen efter den andra.
Varför har jag blivit så hård? – jag frågar,
när en korp i all sin prakt i en sådan stund är komplett, är mer än allt. -
Ser mig i skyltfönstren, en noga uppbyggd personlighet –
cigaretten i en långfingrad hand, - blick, gångart,
mörka ögonvalv födda av långa sena nätter -
de andras ögon granskande min kropp, mina tankar, dina tankar..
..och En korp.
Om det nu var så, så som det nog är, att allt,
allt var i onödan. Man minns..

Och så var jag här, på samma plats, för sjutton år sen.
Med ryggsäck i snöoväder. Jag gick genom en kort tunnel,
vägen ovanför dundrade av vuxna människor som
gjorde vuxna saker i vuxna bilar.
Jag ser mig där, påpackad klädesplagg
efter klädesplagg. Jag gick därunder,
jag gick under allt det där
som var det viktiga i den stora vida världen.

Också är jag vuxen, - skäggstubb, lång.
Något ekar falskt, jag känner mig lurad.
Vem har egentligen bestämt reglerna, koderna?

Det börjar mörkna, jag tar på mig huvan.
Tittar på det jag ser, och inte mer. Gårdagens regn
droppar fortfarande från rännorna. Stannar igen,
droppe efter droppe i pölen. Gatlyktor tänd, reflekteras.
Jag är hemma nu. Verkligen. Ljuset i pölen. Trött. Kan somna
om ett par timmar. Imorgon kommer det vanliga, det nödvändiga?.
Men det spelar inte den minsta roll nu. Droppe efter droppe.
Någon spelar piano, det hörs från ett fönster ett par våningar upp.
Alla man inte träffat, vem är det som spelar? Vem, vad..
Nej, inga frågor. Inga frågor inatt. Lite hungrig. Inga frågor inatt.

"so as not to be the martyred slaves of time"