De små rörelserna;
jag anar din tillvaro
just där, i löven som viskar,

och jag frågar: vem är jag att fråga vad som är vad, ty,
det enda jag vet är,
att jag är här, du eller vem du är
är där.

Det är ensamheten jag talar om,
bristen,
det som om stilla men brinnande,
det talande hjärtat.

Och
jag dansade inatt,
över de tysta löven
över de talande blickarna,
som om en mobbad unge som
längtar efter mor och far.

Du vet,
jag talar om mig själv,
men om jag talar om mig själv,
om jag talar om mig själv
och vill att jag själv inte skall vara här,
i detta läge,
så talar jag samtidigt om dig,
ditt och din längtan
till det som du inte har; din längtan
bort; genom, den stilla blicken,
av bara henne honom de fadern modern.
din längtan att inte vara här.

Förstår du,
jag hoppas att du gör det.

Jag hycklar inte,
ta dig fan om du tror att jag hycklar.

Du borde inse,
ja, du borde inse
att poesin är det starkaste språket
vulkaner
döden med lien höjd
en slagen blomma,
den rakade tillvaron.

Ty, du som tror jag hycklar,
jag lovar dig,
ja, jag lovar dig
att om du möter mig nu,
möter mig i blicken,
blicken från mig just nu,
så ska jag visa dig,
ge dig
den allvarligaste saknad
min blick
ickehycklandet.

"Jag minns,
då dagarna var som
de snabbaste av svalor,
nätterna som
dina evigt
förstorade pupiller."

Skratta, och jag skjuter dig. Efter det: min signatur.