Minervas uggla börjar flyga först i skymningen.
   Natten igen, dagen ter sig förstålig bara nu. De sälla ljusen. Bor här på en höjd, lägenheten är en bergstopp. Hela staden i ljus, i ljus hela staden. Cigaretten. En halvtimme vid fönstret. Inte mycket till rörelse. Toppar av betong, fönster som lyktor, underliga varelser. Glasögonen suddiga, trött – världen är en böljande nattlig oas, men, men, något lurar därute. Det ter sig märkligt att jag kan se min skugga. Det är mörkt, varför kan jag se min skugga? Under sängen, i rummet, innan sömnen, skuggan, den stilla demonen.
    De tydligaste ljusen.
    Musiken. Hallelujah. Nick Cave. 7:10.
    »The tears are welling in my eyes again, I need twenty big buckets to catch them in - twenty pretty girls to carry them down - twenty deep holes to bury them in«

Timmen tar slut. Dagen tar slut. Månaden. Året. – Ett liv. En historia. - Stilla vandrar vi i våra hem, i luckorna, i rummen, i relationerna. Jag slås av förgängligheten. Fönstret är en tavla dold i mörkret. Jag stirrar ut. Röken genom verket, springorna.

Aftonbladet på bordet. Ett citat. Rakt ur in i. En frusen sjö inom oss, var är yxan? Vem ska knäcka ytspänningen? Vem ska röra sig ned, in – genom? Jag behöver orden, de verksamma orden. Jag behöver handen, beröringen, den mellanmänskliga sammet som värmer ovan fryspunkten.
    Det avsmalnar. Muren.
    Jag skriver om sorgen. Jag skriver den, jag andas den, jag skriver för att jag andas den. Andas dofter ur minne som inte blir verkligare än minne, - och!, och ter sig tyna bort, som om jag inte kan greppa det längre, det som hände, hennes rörelser, jag vet inte ens om de var rörelser. Det är ett hav. Minnena är ett hav. Fötterna blöta, kalla. Minnena är blöta tidningar flygande med vinden i gatlyktors sus. Jag glömmer helst. Jag glömmer helst. Oblivion. Det är lättast. Fast -
    Vem säger att jag måste minnas?
    Det är någon. Tydligen behöver jag mina minnen.
    Minnen ett hav som är fruset. Yxan att glömma. Nå, det blir för invecklat, jag är trött, klockan närmar sig tre på morgonen. Jag behöver bekänna. Jag skriver en timme nu. Började vid två, ska sluta vid tre. Struktur i skapandet kallas det. Skulle vilja sparka just den meningen i dess röv, men det kommer jag dessvärre inte att göra. Människor har mål, liksom. Eller vissa. Kanske de flesta. Eller, rättare sagt: Alla. Just så, alla. Rör på ditt pekfinger, se så ja, – du har klarat ett uppsatt mål! Comprende? Och nu har jag gått i dialog med någon, er, jag, vem? Detta blir för webben.
    En jävla mur.
           och någon nämnde hans namn. Ännu en stat, ännu en ö.