Natten, den tunga björnen.
Stjärnorna, vilda blickar från människors överhet.
   Stilla objekt, löv, trasiga blöta tidningar, en lapp. Objekt som flyter med vinden, blir spiraler, piruetter, långsamma viskningar från det dolda.
Människan står helt stilla vid kanten. Iakttar blygt det som händer. Är inte mer än en viskning. Känner sig dold, hänförd av sin egen intighet.
Kupoler av sand, de mäktiga dynorna. De säger att de rör sig, att de vandrar. Vem bestämmer deras banor? Vem föser deras gnistrande fötter fram över vidderna?
Den ensamma människan som iakttar. Ler och hänförs.

Trädens stilla varma famn, deras händer omsluter. Det är den enda värmen, den största – genomgripandet.

Vandrar in i dungen. Det omslutande gröna draperiet. Doften av renhet, den levande stilla guden. Bäcken med porlandet. Skatan, den rör sig, släpper taget - drar sin pensel genom luften, det perfekta draget – över bäcken, genom den varma famnen, det gnistrar i dess ögon. Ser den i reflektionen, böljande.

Och saknaden.

Såg dig i bokhandeln. Såg dig tre gånger, i olika skepnader. Klockan var 14:39. Måndag, arbetsdag. Människor i fart på gatorna. Temperaturen ganska lagom. En kvinna på andra våningen hänger med överkroppen ut ur fönstret och iakttar de i rörelse. Solen från hög punkt. In i molnen, ut ur molen. Mulet, skiftande. Bokhandeln skiftar i färg och ljus. Böckerna i grälla färger blinkar till, som om de vill bli hittade endast i värmen, i sommaren. De andra, de äldre, de blyga, stannar kvar i skuggan, väntar där, vet att de ska bli hittade av den som söker.

Först såg jag dig där vid ingången. Sedan vid reseböckerna. Och så var det när du stirrade på mig tills jag mötte din blick – bakom psykologihyllan.

Det är det som är ögonblicken då vi viskar genom våra ögon. Det som sedan går in i förgängelsen. Det är saknaden. En kort viskning. Ingen kan säga att ni inte är änglar. Ser jag er inte igen, då är ni änglar.

’Varje människa är en stat.
Och man kan bara komma in med rätt pass.’

På bussen, den ensamme mannen med systemetkasse som sitter vid min högra sida.
På torget, den burksamlande damen med mustasch.
De alla andra. De alla andra.
   Vandringen över de sälla karga trakterna. Resan. De få som hittar fram.

Och sömnen. Honungen.
I björnens klor.

’Säg mig främling, vad är det då du dyrkar?
Molnen! Molnen där borta, ser du? Molnen!’