Kärleken hela tiden så nära. På botten av ett stenbrott. Fåglar flyger. När jag skriker ut efter sällskap ropar alla vrår och väggar tillbaks. Alla är överallt. De är med mig.
    Två personer sitter i ett rum. Jag kommer in. Sätter mig ned. Vi samtalar om våra dagar, vad i gjort, vad vi tycker om det och det. Klockan är runt 22. Det står vin på bordet. Den nyss lagade maten värmer luften, det doftar basilika, tomat, en aning lime. Pianot står i hörnet. Hon går bort och börjar spela. Att luta huvudet mot kudden, - samtal blir toner. Han ställer sig upp och går och hämtar trumpeten. Jag andas musiken.

Och de väger tungt lätt på något vis,
dessa dagar i ett mellantillstånd, som ett krigsstillestånd.
Det är just här utanför, utanför rummet där jag nu sitter, några tjugo meter
genom byggnaden. Där är natten i det stora fönstret. Här är alltid
liv. Folk vandrar från och till. Men i fönstret, den stora oasen - är glaset
liksom märksamt stilla, likt hård polerad marmor,
en blick – ett ögonblick. Spegelyta. Jag världen.
Dagen är vid sidan av de andra dagarna.
Idag märker jag tystnaden, som om den hörs bättre
ju tystare det är.

Tänkte titta på filmen Samsara, tog fram den
placerade den i spelaren. Var redo att se,
det är då
det är då ett finger vagt plockar på min axel,
en spårvagn som rör sig, det blixtrar till i fönstren, en reflektion
rent samtidigt de första dropparna, stora mot karmar, träverk
- blir stående stilla iakttar
          den endaste verkligheten, som om flera

Skulle också vilja måla ett porträtt här i text
det är liksom nästan omöjligt, skulle få använda en massa bokstäver
och placera om dem och överallt på pappret och –
Men om ni tänker på att orden inte är ord,
utan så att de växer till den där bilden på er vän
nu när jag skriver ordet ansikte så kanske.. Håll kvar bilden,
- porträttet är till alla er, jag menar alla
          ni vet nog inte hur mycket ni betyder

Partiklar, de minsta – sekunderna bygger upp livet. Att stanna upp är ett val.
Kanske den finaste handlingen.