Sömnlöshet. Vargtimmar.
Måste få skriva av mig. Få ut lite ord. Få berätta lite.



Fönstret lite öppet. Vinden svalkar en aning.
Varenda hus jag ser är nedsläckt.
Alltid en längtan bort. Alltid denna längtan bort. Alltid.

Kaffekoppar. Ostädat. Böcker.
Oj, vad det blir tydligt i ljuset från skärmen.
Oj, vad det blir tydligt nu i ögonens halvskymning.

Det finns ett litet kvarter bakom ett högt staket.
Åldrande byggnader med åldrande människor.
Det finns en höstsaktig dunge i närheten.
Två människor möts där just nu,
i bruset från det närliggande havet.

Eller om det finns,
jag vet inte. Tanken om det, fantasin
räddade mig för några minuter.



- utsikt från mitt fönster för några minuter sedan.

Var är dessa öppningar? Dessa som väcker våra nattsjälar och lyfter oss upp, upp? Ständigt kämpar jag för detta. Men en sorgsen, skrämmande tanke är att livet inte är så, att det inte går att finna denna stig. Skogen är tät. Någon talade om en ljusning, en glänta – och jag började tro på honom. Vissa stunder ger jag honom rätt. Men –
ja.. Jag trampar åter ner i skogens sumpmarker.
Bara den där lilla gläntan. Den brukade komma som en ton, en bild, en mullrande åska.
Ska jag bli den som accepterar? Nja.. det.. nej, -
Jag kan nog inte acceptera. Vilhelm Ekelund skrev: ”De sanna hungrande är de sanna lyckliga”. Kanske; att aldrig bli nöjd, kanske det är lycka, en sorts lycka.
Jag hör faktiskt musiken, och mullrar det inte där i väst, just över havet?

Interpol - Untitled