Tittade igenom mitt arkiv igår och hittade följande citat jag lagt in av Nietzsche och kommer på mig ha glömt hur starka dessa ord är:

Jag kan inte tänka mig en större skillnad i en konstnärs hela optik än denna: om han betraktar sitt framväxande konstverk ("sig själv") med vittnets ögon eller om han är: "glöms av yttervärlden": vilket är det väsentliga i all monologisk konst - den är baserad på glömskan, den är glömskans musik.

och vidare:

Det autentiska konstnärliga projektet låter konstens fortlevande innefattas i levnadskonsten. Vi är konstnärer endast genom att vi inte längre är konstnärer: vi går att förverkliga konsten.

Och idag blev jag påmind om dessa igen då jag läste en intressant text på Copyriot där Nietzsche också citeras:

...dessa gamla tider då poesin väcktes till liv /.../ – den gången då man lät rytmen tränga in i talet, denna kraft som ordnar alla satsens atomer i ett nytt mönster /.../
framför allt ville man dra nytt av den elementärt överväldigande effekt som människan erfar att musiken har på henne; rytmen är ett tvång, den alstrar en obetvinglig lust att ge efter, att falla in; inte bara fötternas steg, också själen följer takten – troligen, så resonerade man, också själen hos gudarna! Man försökte alltså att tvinga dem genom rytmen och utöva makt över dem, man snörjde dem med poesin som med en magisk snara.