Lämna nu mig ifred. Ställ er där bakom väggen, bakom dörrarna.

Sätter mig ned vid tangentbordet. Kan andas lite lättare.
De andra går och lägger sig.
Nick Cave har släppt ett nytt album. Lyssnar på sista spåret på andra skivan. O Children. Barnen står hjälplösa i bunkrar. De flås levande av slaktare. På Aftonbladets ledarsida står en siffra jag inte kan förstå. Och den blir bara längre högre mer tvär och avskyvärd ju mer jag tittar på den, ju fler sidor jag bläddrar fram. Kristian Lundberg skriver om vansinnet. Han var alkoholist. Vansinnet kommer som blixtar i hans ögon, i tinningarna. Ljuset syns från andra sida sundet. Köpenhamn lyser upp horisontlinjen med ett grågräddaktigt rosaskimrande ljus. Jag ser honom, han står i lägenhet, vid fönstret, tinningar dunkande som barbarers knutna nävar.

   Jag bodde en sommar i Malmö. Några månader. Min kärlek fanns på annat håll. Jag pendlade mellan städer, mellan poler, mellan ilsket ekande tinningar. Han skriver om kanalen där nere mellan husen, kanalen med en lätt yta av kristall, frusen som handen utan handske. Och uteliggarna, de faller till marken likt sparvar från iskalla grenar.

Nu i Halmstad, cirka en mil utanför staden. Träden rör sig mot varandra, gren mot gren. Det ekar i den tomma kalla luften. En vän beger sig iväg. Han bjuder på en cigarett, rör sig bortåt med bilen. Jag står kvar iakttagande, iakt-tagande, - himlen svart, ett melankoliskt hål. Jag väntar på blodet som ska flöda, som ska rinna genom stjärnornas reflekterande ihålighet. De säger att vissa av stjärnorna man ser redan har brunnit ut, brunnit ut för länge, länge sedan. Små jättar som har gjort sitt - men jag ser dem än, som om de villa lysa för evigt. Och mina egna svarta himlakroppar, mina gnistrande sfärer till glober vill inte blunda, vill inte stänga ögonlocken. Döden har inträffat, men jag ser fortfarande liv, jag ser illusion. Spel.

Och jag tänker på R. Vi satt i bilen i centrala Göteborg. Slutet av sommaren –
regnet dolkar, rusigt elaka blickar. Han berättade om panikångest i samma bil, han själv på väg från ett sorts hem till ett annat. Himlen var på väg att rämna, regnet med blåsten –
elaka jävla krafter och en glömd messias,
han andades apokalypsen. –

   Och jag står här nu. Framför huset, dold för mig själv. Och jag tänker - R, de döda kropparna väntar på att få öppna sina ögon, släppa sina ilskna floder.

   Jag andas ensamheten, andas den, - andas den, andas den, andas den.
Fast ni är där kan jag inte höra er. Det är bra nu, för jag är för mig själv.
Men min bästa vän, tilltron, hittar fram ända hit. Känns i magtrakten. Det är det stilla meditativa regnet. Han jag inte vill nämna med namn lägger handen på min axel. - Musiken, den mest stilla natten. Genombrottet – klyftan mellan vaka och sömn, en blick – din hand rakt genom mina minnen till den rakade verkligheten. Järnnitar in genom uppsträckt hud. Kristian Lundberg:

De senaste månaderna har jag arbetat
mig fram mot ett klart definierat mål
det är möjligt att uppdraget redan
är avslutat, att det inte fanns mer
än ett par spridda noteringar, ett
slags vemod, ett utkast till liv
som varken vågade vara dolk, kniv eller pil!
Jag drar mig för att säga det,
men nu anar jag konturerna
av en väg, inte en tillflykt, utan en plats
för oss att stå ansikte mot ansikte

Och som slutpunkt, ett citat ur en tidning.

- (…) Anta att du har ett barn, en senil eller psykiskt sjuk människa som inte fungerar efter förnuftets lagar – grekerna vet inte vad vi ska göra med dem men kristendomen säger att de är värda respekt. Kristendomen har lärt oss skilja människan som aktör från hennes person. När du sover är du ingen aktör, men du är en person. Jag är inte fången i tanken att alla ska gå i samma skola eller leva jämlika liv. Som personer är vi lika, men som aktörer olika.

   Joy Division - Atmosphere. 1:30.

»Walk in silence. Don’t turn away – in silence.«