<body marginheight="0" marginwidth="0" topmargin="0" leftmargin="0" bgproperties="fixed" background="http://blog.danielized.net/img/071205_bg_blog.gif"><script type="text/javascript"> function setAttributeOnload(object, attribute, val) { if(window.addEventListener) { window.addEventListener("load", function(){ object[attribute] = val; }, false); } else { window.attachEvent('onload', function(){ object[attribute] = val; }); } } </script> <iframe src="http://www.blogger.com/navbar.g?targetBlogID=6910302&amp;blogName=DANIEL+JOURNAL&amp;publishMode=PUBLISH_MODE_FTP&amp;navbarType=SILVER&amp;layoutType=CLASSIC&amp;searchRoot=http%3A%2F%2Fblogsearch.google.com%2F&amp;blogLocale=sv_SE&amp;homepageUrl=http%3A%2F%2Fblog.danielized.net%2F" marginwidth="0" marginheight="0" scrolling="no" frameborder="0" height="30px" width="100%" id="navbar-iframe" allowtransparency="true" title="Blogger Navigation and Search"></iframe> <div></div>



måndag, oktober 04, 2004
 
Fragment
Att inte använda sig av ordet jag.

   Det är han. Eller hon. Kanske de, de som går i klunga. Det är lövet med den gyllene ryggen, avsmalnad, dess fiber, trådar, nerver. Blodet som förväntas rinna då man bryter grenen. Det är kvinnan i de runt fyrtio som antagligen har fått ett glas vin i sig, men kanske har blivit bruten, avbruten avtagen – hon strosar lite melankoliskt runt på Järntorget. Man ser att hon är glad, - ledsen upp och ner, alltid och igen. Hon sätter sig jämte. Talar med hög och skrockande röst om barer i Prag. Klädd för att passa ett bankkontor – en ledarsida – en teaterkuliss. Men –
   i skrockandet samtidigt – rädslan, den tomma tv-skärmen. Lagens änglar, Ricki Lake, döva röster som gör tecken mitt på dagen – en katastrof, vinet alltid inom räckhåll. Mannen som inte ringde. Ett par bara en natt. Fönster i taket, regn, vätskor som flyttas från mun till mun. Han av tio år yngre, gillade att skriva, indignerad och lyrisk, kunnig och okunnig, subtil och grandios, naiv. då:

(enkel rörelse
hand mot haka
mörk lugg
blicken, sju meter)


Baren. Röda väggar. En natt i stan, han från ett torg, hon från innerstan.
Beslutet bådas?
Hon hänger med, hon har den flickaktiga blicken. De andra stirrar på henne,
- jo hon var med, i den föreställningen, den och den.
Glasögonen. Svarta bågar. Åtsittande tyg.
Det är bara tre timmar - blickar - hennes hand mot hans rygg hon tar med honom under fönstret - drogikon i musiken - trycker honom mot madrassen. Du är så ung. Trycker. Trycker hårt. – Ung och okunnig. Banal, grenen bryts av.
   Det röda vinet. Röda händer. Över kanten. Grenar som bryts, saven som rinner.

(...)

   En maskin som bygger ord. Från nervtrådar och inälvor. Sladdar, DNA och ogästvänliga blickar. Mata in texten och den bygger poesi. Inte mänsklig. Bara maskin, materia. – Nej, professorn säger, själen finns inte, ingen är skyldig till något, alla går genom en förutbestämd mall.

   Tre tårar, ljuset reflekteras i dem, ett ansikte, en haka. Känner igen, längtar efter att få röra, fingret mot kindens hårda livslinje.

/ daniel 16:45 | 0 kommentarer

0 Kommentarer



info daniel
Bild, ljud, text. Infall, fragment, idioti. Uttryck, intryck, kreativ transgression.Löjligt, viktigt, slugiltigt. Och alltid en start på nytt. Jag är din vilja att erövra dig själv på nytt. Näven som inte nöjer sig med en kompromiss.

Annat
DANIEL JOURNAL (NY)
danielized.net
daniel.jpg
flickr people set
flickr black & white set

nyligen

arkiv

TAGGAR
vidare -
caroline
denise
gisela
karin
martin
minna
per
rasmus
tania
(ingenmansland)


pirate bay

dan.jhel [at] gmail.com