På seven-eleven. Väntar på mina kamrater. De är alla kvinnor. De är bra, så jävla bra. Läser en bok, läser om atomernas kamp som är varje människas kamp och jag läser om att alla slåss mot alla hela jävla tiden och jag har nån sorts fradga i mina mungipor och jag kan inte fatta och inte förstå. - DAMP-killen som skriver pjäser har lugnat ner sig, skaffat flickvän. Tycker mig se distans i de flestas ögon, men ser kärlek i hans. Han spelar på gitarren och sjunger. Det är i de minsta avstånden som hela rörelser blir synliga för mig, hur min längtan griper som med järnklor efter dörrhandtag, vägar in i värmen. Avstånd som frysta kycklingar. I rad, ler åt deras bödlar.

(...)

Mannen som tittade i mina ögon, en mentor. Han
om någon kunde visa mig samhörighet.
Nu, träffas igen, han puttrar om det och det. Han är död,
ingen eld i hans ögon längre. – De säger, det finns inget att göra
det är som det är,
samhället människan looparna historien
lägg dig ner, ge upp, ge upp. - Du är bara en människa
och en människa är ingenting. Det är bara jag och jag är ingenting.
Kan inte göra ett skit, jag ger upp, de andra får plocka upp skiten,

de andra får plocka upp skiten.

(…)

MATERIALISM (Av Edith Södergran)

För att icke dö måste jag vara viljan till makt.
För att undgå atomernas kamp under upplösning.
Jag är en kemisk massa. Jag vet så väl,
jag tror inte på sken och själ,
lekarnas lek är mig så främmande.
Lekarnas lek, jag leker dig och tror ej ett ögonblick.
Lekarnas lek, du smakar gott, du doftar underbart,
dock finnes ingen själ och har det aldrig funnits någon själ.
Det är sken, sken, sken och idel lek.

(...)

Sen slår jag på Tricky och dansar.