Läser just nu Anders Olssons 'Ekelunds hunger', en essä om Vilhelm Ekelund utgiven på Bonniers förlag. Ekelund var en ung debutant och en av förgrundsfigurerna för den svenska modernismen. Som ung lyriker släppte han ett antal diktsamlingar men gick sedan - efter ett tag i exil från Sverige då han levde i Berlin och Danmark - över till en aforistisk stil och såg själv ned på vad han tidigare skrivit. Han hade velat 'markulera varenda upplaga'.

Mättnad och hunger. Mättnad eller hunger. Ekelunds hunger var inte, som jag förstår, en hunger efter t ex gemenskap och ära. Nej, han såg den som att stanna kvar i det otillfredsställda, att komma ifrån behovens tillfredsställelse och istället vara i den makabra ständiga hungern. Att bli mätt är att bli slö, att bli slö är att förminska sitt förnufts möjligheter. Den tidiga Ekelund såg konsten och dikten som en eskapism från livets ständiga oregelbunda kast mellan dess olika poler som lycka/olycka och lust/olust. Att sluta 'vilja' och gå in i konsten. En ingång till estetiken. Som Shopenhauer. Men den äldre Ekelund vänder om och tycks istället affirmera denna livets otydlighet och inte mätta sig med sin lyriska melankoli - nej, han väljer att hungra och inte äta. - Några rader från 'Det andra ljuset' med en nästan aggresiv ton riktad mot förnöjsamheten (och kanske också mot all melankolisk tillbakadragen poetik):

30./.../
I varje mättnad, ej mindre uti yttre än i inre mening (själtillfredshet -) kan ligga en dödsfara för förnuftet.

31.Mätthetens mörker ligger just i dess afslutenhet från det solsken som är - hunger /.../ Ljusets bekännare höra alla till de släkte, för hvilka just hunger erfares som nåd.

Hur det är med den melankoliska diktens (diktarens) förbrännande eller förhöjande egenskaper låter jag vara osagt. Men jag måste i alla fall kapitulera ett tag till för nedanstående dikt hämtad ur Ekelunds samling 'Melodier i skymning'. Den är en tavla, en blick, ett avstånd. Med kanske en slutpunkt för den insjunkande blicken. Salut.

Det våta kornets doft tung över nejden vilar,
augustikvällens luft är kvalmigt våt och ljum
och töcknig, utan vind; beslöjat månljus silar
i långsamt flöde ned kring rymden öde, skum.

Och vart jag vänder mig, är trakten som en sjö
av dunkelt saffransgult som vågar, rinner, simmar
och grönvitt guld, som blekt och trolskt ur dunklen glimmar
på axens toppar och på ängars slagna hö.

Så går jag längre in och längre, längre sänker
mig ned i denna glans, som tyckes sakta frysa
och stelna fast och hård ju mer töcknet dränker.
Dött skiner fältens korn, dött trädens kronor lysa.