Jag träffar S. Hon är med på vackra kort. Tagna av en annan. Men det bisarra är att hon tar de ännu vackrare korten själv. Hon inser det inte, ramlar vidare.

Och Christoffer med orden. I rännstenen, bespottad. Han leker med engelska språket. Likt rytm. Bas trumma.

Det är den tända cigaretten.

Vi är under femton fot av ren vit snö. Ja, är det underligt? (Inom parantes skrivs undantagens text, den som gör sig redo för kritik. Ja, jag kommer att bemöta den.)

Krokar fast vid bordet. Tiden rinner. Jag har så mycket att göra. Har inte andats ut på tre år. Bilderna, texten, musiken. 'Allt som krävs är viljan'. Armågar. Jag fastnar någonstan i mellan. Estetiken. Etiken. Ja, C, ibland känns det som vi väntar på döden. Att det är tiden som vi måste genomleva. Men det går jag med på. Det är kanske efter som det börjar.

Nästan ingen av mina vänner har en aning om hur Internet fungerer, de skulle till exempel inte kunna skapa en blogg, detta moderna underverk (?). Så vem ska skriva om dem som inte kommer med när framstegstänkandet flyttar in orden och satserna på elektroniska vägar? Ja, det är frågan. Och jag tror att den behöver ställas. Framstegen bör tänkas över, de är långt från självklara.

Läs orden. Dina. Poesin ska skrivas av alla.

Ni vet, på Halmstads gator står en musikant. Han spelar fiol och (tigger) pengar. Alltså, han spelar för pengarna. Christoffer berättar om honom. Han ser aningen tilltygad ut. Som en uteliggare/luffare ungefär. Spelar man på gatan i Halmstad så får man inte mycket pengar. Uteliggarluffarviolinisten kommer från Amerika. Han är svenskättlad och studerade svensk kultur i sitt hemland. Han trodde detta landet skulle vara underbart. Visst, han gillar naturen och mystiken som hans rötter ger honom. Men när Christoffer och han gick genom ett lokalt Hemköp så kan ni tänka er vilka blickar dessa båda herrar fick. Älska din nästa.

Ja, jag hatar dem far. Ja, jag hatar dem mor. Ja, jag hatar allt de gjort mot dig.